Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om det vore våra tonåringar, skulle tragedin stoppas då?

Annons

Ensam i Pajala.

Tänk att du skulle dröja två år med svaret på en avgörande framtidsfråga från din tonåring.

Det går förstås inte att föreställa sig. Varken att du som förälder skulle hitta en anledning att förhala ett viktigt besked till ditt älskade barn, eller att en tonåring förvirrad av känslostormar och hormonspratt skulle tolerera en sådan behandling.

Bärsärk i tonårsrummet, utfrysning genom tystnad eller rymning skulle vara en fullt tänkbar reaktion. 2015 sökte 35 000 ensamkommande barn asyl i Sverige. Det var rekordmånga. De sökte sig bort från krig, terror, död och fattigdom i företrädesvis Afghanistan.

Många av dem väntar fortfarande på besked från Migrationsverket. Myndigheten mäktade inte med att hantera anhopningen av ansökningar. De ensamkommande barnen har blivit ett bekymmer för regeringen. Och ett slagträ i debatten. Medicinska åldersbestämningar och ett sökande efter hvb-hem är rubriker som förknippas med gruppen, främst eftersom andra regler gäller för omyndiga och eftersom de omyndiga måste bo någonstans där det finns trygga och omhändertagande vuxna.

Just eftersom de saknar föräldrar. Det talas aldrig om det av någon anledning, att vi har tusentals unga människor som förväntas uppträda som mogna och ansvarsfulla individer, trots att de egentligen måste längta hjärtat ur kroppen efter mamma och pappa.

Vad gör det med dem?

Vi talar ju desto oftare om våra egna tonåringar. Hur de ska ledas in på de rätta stigarna, säkras från faror i form av droger och dåligt umgänge. Känna trygghet trots att vi inte får vara för nära alltid. Växa varsamt och hitta harmonin i sig själva.

Nu är krisen ett faktum. Strax över 19 000 ensamkommande barn väntar fortfarande på ett beslut om uppehållstillstånd. Och i fredags arrangerades ett krismöte där Barnombudsmannen, Migrationsverket, Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) träffades. Bakgrunden är att nätverket ”Vi står inte ut”, har slagit larm om att ensamkommande barn och ungdomar planerar självmord i grupper på nätet, och skickar bilder och budskap som uppmanar till självmord.

Ett antal ensamkommande pojkar från Afghanistan har redan försökt ta livet av sig, enligt Ensamkommandes förbund. I några fall har tragedin fullbordats. Skolsköterskor i hela landet bekräftar bilden: De här ungdomarna lider av mycket stor psykisk ohälsa.

Desperationen sprider sig ytterligare bland de väntande ungdomarna. För någon dag sedan florerade ett rykte att Migrationsverket chartrat ett plan för att flyga ut dem i hemlighet. Myndigheten avfärdar uppgiften som just felaktig.

Som om inte detta vore nog finns ytterligare uppgifter om att knappt 2 000 barn försvunnit i Sverige sedan 2015.

Vad har hänt med dem?

Migrationsverket hävdar att de ensamkommande endast utvisas om det finns ett ordnat mottagande i Afghanistan. Den informationen har helt uppenbart inte gått fram till dem den gäller. Det kanske inte ens övertygar en redan deprimerad tonåring.

Vad som däremot skulle vara övertygande vore om regeringen tog tag i något som håller på att utvecklas till en samhällstragedi. Det skulle regeringen göra om det vore våra egna tonåringar.

Annons
Annons
Annons