Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: Det finns inga "onödiga" åsikter

/

Annons

Jag träffade Lars Vilks en gång. Det var många år innan rondellhundsprofeten Muhammed, jag var kanske elva, tolv. Precis på gränsen till för gammal för att leka i drivvedsbygget Nimis. Jag klättrade lite förstulet och anslöt mig sedan till de vuxna.

Mitt intryck av konstnären var att han verkade snäll och blyg, plirigt underfundig bakom de tjocka glasögonen. Det är svårt att få ihop den bilden av honom med den av en kalkylerande muslimhatare. Men det är så han nu betraktas av omvärlden.

Kanske är han verkligen illasinnad. Kanske har han blivit det med åren. Kanske är han blott en konstnär.

”Profeten M som rondellhund” skapades hur som helst ursprungligen till en utställning på Tälleruds hembygdsgård i Värmland och började, enligt Lars Vilks själv, som en simpel idé om att slå ihop de då mest aktuella konstdebatterna rondellhundar och satirteckningar av den muslimske profeten Muhammed.

Dödshoten som följde kommer han få leva med hela livet.

Själv vill han inte diskutera saken, och det är synd. Inte för att konst måste ta samhällsansvar. Tvärtom. Politiskt uppfostrande verk är ju kanske det mesta ointressanta som finns. Nästan lika ointressant är dock den sorts samhälleliga konceptkonst som Lars Vilks själv ägnar sig åt.

För det finns något kyligt över idén om att reaktionerna är det egentliga konstverket. Att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, och att konstnären liksom står över allting, som en pr-gud. Hoten från den islamistiska terroristsekten al-Qaida kallar Lars Vilks för ”en konstnärlig tolvtaggare”.

Det är så mycket som är sorgligt i den här historien. Rasisterna som använder honom för att hetsa mot muslimer. De islamistiska fundamentalister som hatar honom; som tror så lite om profeten Muhammed att de är rädda att han kan skadas av en taskig teckning.

Sorgliga är även de andrahandskränkta som menar att det är onödigt att uttala åsikter som sårar andra. Som med andra ord vill att yttrandefriheten ska vara en trofé på väggen, inglasad och försedd med ett larm som börjar tjuta så snart någon närmar sig den.

Dessa andrahandskränkta kanske tror sig vara toleranta och inkluderande.

Men att tycka att Lars Vilks får skylla sig själv är inte bara att säga att han är ett våldtäktsoffer med en lite för kort kjol. Det är även att verkligen indela människor i vi och de: de civiliserade och dem vi måste akta som barn. Som inte kan spela efter samma regler som vi andra.

Sverige var det första land som avskaffade censur. Det är 250 år sedan i år. Vad de ystra jubileumsfirarna glömmer nämna är att det gjordes kraftiga inskränkningar i denna lag så sent som i mitten av 1900-talet.

Utgivningsprivilegium och transportförbud hindrade den fria opinionsbildningen från att bedrivas och distribueras. Inskränkningarna skedde i religionens namn, och i fosterlandets, i den goda smakens, för allmänhetens bästa.

Känns det igen?

250 år har gått, men mycket lite har förändrats.

Annons
Annons
Annons