Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lasse Ekstrand: Om Johnny Weissmüller och längtan till Afrika

Ledare

Jag stod en gång vid Gibraltar i klart väder. Skådade mot Nordafrika på andra sidan vattnet. Tyckte mig urskilja land. Trodde aldrig att jag skulle få komma till Afrika. 

Annons

Lasse Ekstrand är fil.dr, författare och samhällsdebattör. Han medverkar som ledarsidans krönikör var fjärde vecka.

Bara att bekänna. Länge satte jag likhetstecken mellan Afrika och Tarzanfilmerna. Vi smågrabbar såg dem på matiné på Sagabiografen i Sandviken. Väntade på att höftskynket skulle fladdra till, när Tarzan svingade sig i lianerna. Få veta om han bar kalsonger under.Johnny Weissmüller som Tarzan med den apa som var svårt svartsjuk på Weissmüllers motspelerska, avslöjades det. Apan var förälskad i Tarzan, eller om det nu var Weissmüller. Det blev sedermera direkt avkylande få veta att filmerna delvis spelades in i studio. Inte i Afrika.

En av mina kompisar gifte sig med en kvinna från Nigeria:Efter att han besökt landet för första gången, undrade jag nyfiket:- Såg du många vilda djur?Han vresigt: - Det bor faktiskt människor i Nigeria!

Afrika förknippar jag inte längre med vilda djur, efter att ha varit där och sett med egna ögon. De exotiserande glasögonen har plockats av.

Pieter Maritzburg, en stad väster om Durban. Till staden för att gästföreläsa om ledarskap vid University of KwaZuluNatal. Den företagsekonomiska utbildningen förlagd dit. Första jag noterade: gate communities. Höga murar, varningsskyltar och argt skällande hundar. Min värdinna på det bed and breakfast där jag bodde försummade inte att upplysa mig om hur mycket bättre det var under apartheid.

Varje dag lade hon fram morgontidningarna på frukostbordet. Pekade med triumferande stämma på rubrikerna. Våldtäkter och brutala rån. Begångna av svarta. Uteslutande svarta. Sin svarta tjänsteflicka Maria behandlande hon som vore hon ett barn:

– Maria, din lilla elaking!

Maria fnittrade generat vid tillsägelserna. Dog sedermera i AIDS.

Nu är jag återigen i Sydafrika! Längtan till landet har funnits ända sedan första besöket. Förälskar man sig i Afrika, är man förlorad. Det är som med Berlin. Man måste bara återvända.

Simon´s Town, nedanför Kapstaden. Utsikt mot havet, borta vid horisonten solbelysta berg. Så betagande vackra vyer. Som om himlen hade landat. Så här måste det se ut i himlen, jag kan inte låta bli att tänka så. Så föreställer jag mig paradiset.

Man gråter två gånger i Afrika. När man kommer och när man lämnar.

Men man måste passa sig för de fritt strövande babianerna. De fruktar inte människor.Leif Norrman, journalisten som kan Afrika bättre än de flesta, konstaterade och jag tror det var i boken Leva på gränsen: Man gråter två gånger i Afrika. När man kommer och när man lämnar.

Jag grät inte när planet landade i tisdags. Kände bara förväntan, vag lycka över att vara tillbaka.

Kanske gråter jag av saknad när vi nästa vecka tar av. Jag kommer tillbaka!

Annons
Annons
Annons