Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lasse Ekstrand: Min själ behöver en hembygd

Annons

I Tyskland, där jag för en tid sedan vistades, besjunger man med värme i stämman Heimat, hembygden.

En av de populäraste serierna någonsin i tysk teve bar samma namn. I Tyskland kan man bekänna djup kärlek till hembygden utan att beskyllas för skumma syften. Trots att nazisterna gjorde sitt bästa för att för gott förstöra begreppet med sin vulgärromantiska och våldsamma uppfattning om blod och jord.

En ideologisk föreställning om arisk tillhörighet som ledde till exkludering och mördande. 

I Sverige riskerar man stämplas som SD:are om man skulle få för sig att tala kärleksfullt om hembygden eller fosterlandet. Vilket förvånar nyankommande som tvingats fly och blivit hemlösa även i hjärtat. 

Hembygdskärlek låter sig lätt misstolkas.

Hembygdskärlek låter sig lätt misstolkas. Trots att vår identitet är kopplad till geografisk plats. Hemmahörandet i världen kräver plats och ort. Att födelseort anges. Var man är mantalsskriven.

Vi frågar ju varandra: Var kommer du ifrån? För att sedan fråga: Vad jobbar du med? 

Inte hör jag någon någonsin säga: Jag är från Ljusne och jag är stolt. Vi från Gävle svarar genom att liksom urskuldande skjuta in Brynäs, åtminstone tidigare när laget sopade isen med motståndarna, eller Bocken. Gävle? Ja, du vet staden med Bocken som brinner varje år. 

Vi verkar inte vara bekväma med frågan varför vi bor i Gävle. När jag skulle flytta till Gävle fick jag frågan från mer än en om hur jag kunde tänka mig att slå mig ned i den trista staden. Mest från överlägsna nollåttor. Måhända till huvudstaden inflyttade. Med noll och ingen kunskap om min blivande hemstad. 

Lill-Babs besjöng på bredaste hälsingemål sitt "Jäschö" och sin längtan att få återkomma till det väntande paradiset. De författare jag med behållning läst som härstammar från denna region har knappast varit några hembygdsälskare. I bästa fall kanske hyst hatkärlek. 

Karl Rune Nordkvist. Per Gunnar Evander. Anderz Harning. Anna Westberg. Kanske jag sökt mig till just dessa. Urvalet skulle med andra ord vara tendentiöst. Jag skulle snarare säga att de utvalda är typiska. 

Men kanske var det inte platsen, orten, som var orsaken till en beskriven negativ känsla. Den kunde lika gärna hetat något annat.

Harnings nazianstuckna föräldrar som plågade och förstörde honom, sådana fanns inte bara i Stocka. Misshandeln råkade, slarvigt uttryckt, bara äga rum där. Den förkrympande, skoningslösa bruksmiljö Evander träffsäkert gestaltat fanns säkert även utanför Sandviken. På många orter. 

Själv brukar jag säga Staden utan nåd om mitt Sandviken. Men ju äldre jag blir, desto mer försonlig känslan och tonen. Jag vill känna hemmahörighet.

Min själ behöver en hembygd. 

 

Lasse Ekstrand, författare, debattör och tidigare anställd vid Högskolan i Gävle

Annons
Annons
Annons