Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lasse Ekstrand: Kollektiv bestraffning är för de fega

Annons

Lasse Ekstrand

En gång på Författarförbundets stämma tog Jan Myrdal kraftfullt till orda. Inför alla församlade namngav han medlemmar i förbundet som han menade inte var några riktiga författare. Det vill säga, inte på heltid. Inte ekonomiskt beroende av vad skrivandet kunde inbringa. Dessa utpekade tjänade stora pengar på lektörsjobb och att sitta i stipendienämnder, bedömande sina kolleger. Flera av dem, jag minns det väl och kände till dem han namngav, var sannerligen bleka som författare. Om man säger så.

Myrdal var rak, gick inte bakom någons rygg, men kritiserades efteråt hårt för sitt tilltag. Att på detta sätt peka ut folk! Osmakligt. Men klart det låter sig försvaras. Uttrycker man sig i allmänna ordalag, behöver ju ingen känna sig träffad. Och ingen ansvarig.

På Högskolan i Gävle fanns kolleger som utnyttjade den frihet under ansvar som vi förhandlat oss till. Och som självstyrande professionella skall åtnjuta. Då är vi som bäst. De  som missbrukade friheten betedde sig okollegialt, andra måste göra deras jobb. Pendlade kolleger, bosatta i Stockholm, som lade ned minsta möjliga tid i Gävle. Väl på plats, stack de till tåget så fort de bara hann. Kolleger stationerade i Gävle tvingades därmed göra delar av de förras jobb, utsattes för en extra och onödig belastning, bestals på tid. 

Enklare dra alla över en kam.

Chefernas sätt att hantera det bland alla välkända missbruket av friheten under ansvar var att fördöma i allmänna ordalag. Och vara inne på att generellt noggrant tidsreglera arbetet. Därmed bestraffa alla. I praktiken även de som klanderfritt gjorde sitt jobb. Kollektiv bestraffning, med andra ord. Samma chefer var konflikträdda och fega. Vågade inte peka ut och konfrontera dem som misskötte sig. Enklare dra alla över en kam. Naturligtvis inte bra för den psykosociala arbetsmiljön. Ett fenomen som många chefer utan ledarskapsförmåga dock inte ens kunde stava till.

Jag har från och till under årens lopp beskyllts och mötts av förebråelser för att peka ut enskilda. Dock utan namns nämnande från min sida. Det har handlat om samverkanschefer och andra. Som inte skötte sitt jobb. Trots att de uppbar höga ersättningar för att göra det. Tjänade mer än professorer. 

Men som i Myrdals fall. Uttrycker man sig bara i allmänna, svepande ordalag, klarar sig de som borde pekas ut. Den svenska tigande konsensuskulturen kan förbli orubbad.

Det blir ju så otäckt när någon tar bladet från munnen! Så gör man väl ändå inte!

Myrdals store idol, Strindberg, gjorde det. Skrädde inte orden. Fick veta att han var asätare och annat. Själv har jag kallats negativ. Utöver kritisk. Skjut budbäraren!

De flesta organisationsmänniskor tiger.

Samtycker de? Knappast.

 Lasse Ekstrand, författare, debattör och sociolog

 

Annons
Annons
Annons