Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från den svenska rasistfronten intet nytt

Annons

Motdemonstration under parollen ”Stå upp för Sverige” mot stödmanifestationen för de utvisningshotade afghanska ungdomarna på Medborgarplatsen i Stockholm på lördagen.

En kvinna skriker ilsket ”Det här är inte ditt land. Hoppas ni blir våldtagna som djur!”. Dagens Nyheter rapporterar från Medborgarplatsen i Stockholm.

Ensamkommande flyktingungdomar har en längre tid samlats på torget för att demonstrera mot att de ska utvisas till Afghanistan. Andra har samlats för att visa sin solidaritet och försöka påverka regeringen att ge denna grupp flyktingar amnesti.

Den tredje gruppen som dykt upp viftar med svenska flaggor och skanderar vulgariteter som "Ut med packet" och "De ska ut ur landet, jävla parasiter!".

Jag passerar Medborgarplatsen på lördagen, om än i ett helt annat ärende, och tänker på hur chockerade vi blir över den oförblommerade rasismen. Och det osminkade hatet.

Är det månne vår falska självbild som spökar? Eller enkel och trist historielöshet.

På ett sätt ett sundhetstecken. Det tyder ändå på att de flesta av oss varken uttrycker oss på det sättet eller delar uppfattningen. Men för andra, som kom hit i en annan tid, måste tongångarna uppfattas som en smärtsam repetition. Det är bara föremålen för hatet som varierar.

Är det månne vår falska självbild som spökar? Eller enkel och trist historielöshet.

Författaren Helen Granditsky (t.h) med Anna Westerinen inför boksläppet i juni.

Jag tänker på det där när jag läser Helen Granditskys bok "Stenen utanför Leningrad", som skildrar Anna Westerinens ofattbart hårda liv som flykting och invandrare i Gävle, Sverige.

Fördriven från sin lilla hemby i Ingermanland vid Finska viken under brinnande krig hamnade hon först i Finland. Men ingenting kändes säkert för en "ryska" varför föräldrarna skickade iväg sina starkaste tonåringar i en öppen båt och utan mat i fyra dygn.

Som ensamkommande flyktingbarn till en flyktingförläggning i Hagaström där föreståndarens hat tvingar henne att tillbringa första vintermånaderna i en barack där håret frös fast på madrassen.

Men en stark tonårsflicka som arbetat såväl åt tyskar som ryssar av ren överlevnadsinstinkt, dukar inte under på porslinsfabriken. Trots att hon inte får använda hissen för lersäckarna (den är inte för utlänningar), trots att Röda korset stänger dörren för henne när hon bara vill ha några tygbitar som blöjor till sitt första barn, trots att socialkontoret nekar henne matpengar när maken hamnar på sanatorium, trots att grannfrun ifrågasätter hur invandrare kan ha råd att köpa en begagnad matta...

Någon som påpekat att de har mobiltelefoner, ungdomarna på Medborgarplatsen? Eller till synes dyra märkeskläder? Jag förmodar det.

Anna lyckades undvika den skamliga utskeppningen av flyktingar från Gävle hamn, som för alla som inte hade samma tur innebar en säker transport till sibiriska arbetsläger. Stick i stäv med svenska myndigheters garantier.

Den i dag dryga 90-åriga damen Anna Westerinen kallar sig statslös. Hon har tröttnat på att betraktas som ryska, finska... hon är ingermanlänning. Ett område som ingen svensk granne, arbetskamrat eller myndighetsperson någonsin känt till.

Men hennes barn och barnbarn är svenskar. Hon är orubblig på den punkten.

Apropå att många av de utvisningshotade ungdomarna aldrig satt sin fot i Afghanistan. Som för övrigt beskrivs som garanterat säkert att utvisas till. Av svenska myndigheter.

Annas levnadshistoria är i alla avseenden hjältinnans och den orubbliga överlevarens. Vi ska vara tacksamma att hon vid 90-års ålder tog bladet från munnen och berättade detta stycke nutidshistoria.

Det är så lätt att imponeras av denna nästan omänskligt starka kvinna som gjort en klassresa i det tysta som vilken politiker som helst skulle vilja dra nytta av i en kommande valrörelse.

Möjligheternas land...

Men "Stenen utanför Leningrad" innehåller andra smärtsamma insikter och paralleller till samtiden. Skamliga. Ondskefulla. Det skaver. Förödmjukelsen...

Som när Anna inte tillåts kamma en patient när hon börjat jobba på Gävle sjukhus. För patienten vet att alla ryssar har löss. Eller när hon får brev hem från sonens lärare där hon förbjuds tala med sin son eftersom hennes modersmål skulle störa hans svenskinlärning.

Vardagsrasism i all sin prakt. I Efterkrigstidens Gävle. Och i samtidens Stockholm.

Nog krackelerar självbilden allt.

Fotnot: Lilian Sjölund är kollega och vän till författaren Helen Granditsky

Annons
Annons
Annons