Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Ekstrand: Tystnadens härskarteknik och vikten av ord

Ledare

Lasse Ekstrand är veckans gästkrönikör. Han är bördig från Sandviken och docent i företagsekonomi vid Uppsala Universitet

Hjalmar Söderberg, en av mina absoluta favoritförfattare och stilist av guds nåde, visste det. Skrev träffande om det. Det finns inget värre än att bli bemött med tystnad. Ignoreras. Alldenstund det låtsas som att man är osynlig. Man kan känna det som att man inte existerar.

Ser ni mig? brukade Carl-Einar Häckner, halvt på skämt, ropa under sina älskade shower till publiken på Liseberg, när han tyckte den var för tystlåten. Det blev till slut en grej. Ser ni mig? Alla skrattade. Lite generat. Skuldmedvetet.

Att bemöta någon med tystnad är en härskarteknik. Kvinnor brukar häfta tystnad vid sina män, det blir en genusfråga.

Där jag växte upp i skuggan av Verket, var tystnaden rådande. Jag kunde därför aldrig veta om jag sagt något dumt eller fel. Tidigt lärde jag mig att avsky tystnaden. Men vet att jag måste arbeta med det. Jag har lätt för att hamna där själv.

När jag fick egna barn, var jag noga med att det skulle talas. Argumenteras. De blev snabbt bra på det. Slog mig enkelt på fingrarna.

Minns mina studenter. Tigande satt de där medan jag alltmer otålig försökte få fart på dem. Uppmanade, rent av befallde: använd ord! Annars måste jag ju gissa. Treva mig fram i osäkerhet. Prata först och tänk sedan! Det vanliga är ju uppmana till det motsatta.

De avdelningsmöten jag plågad, närvaro var obligatorisk och tjänsteberäknades, satt av på min arbetsplats på högskolan präglades av tystnad. Den figur som kallade sig chef malde på, visade siffror och staplar. Ingen sa något.

Dristade jag mig till att säga något, vara kritisk eller framföra något som uppfattades som avvikande, bemöttes det med tystnad. Förgörande.

Jag insåg att det var lika bra lägga ned. Det kunde ändå aldrig uppstå något meningsfullt samtal. Avdelningsmötena var rena ökenvandringarna. Bortkastad livstid.

Observera, jag är inte ute efter att förhäva mig. Men trist blev det, så förbaskat trist. Jag tror de tidigare kollegerna skulle hålla med om det.

Jag har fått för mig att tystnaden är något utmärkande för denna forna, åtminstone snart, utpräglade fabriksregion. Då räknar jag inte med det primitiva hat som väller fram på nätet och riktas mot en sådan som Lilian Sjölund.

Jag talar om oss andra, fabrikssjälarna. Detta är inte en verbal region. Ingen intellektets domän. Kanske blir det extra tydligt hos de språkligt eländiga näthatarna.

Fabrikstyranniet har haft sitt pris. Göra som man blir tillsagd. Inte ifrågasätta. Inte käfta emot. Lyda. Kroppsspråket tar över. Orden kapslas in. Det tvingar fram gissningar och spekulationer.

Vi måste använda ord.

Riktiga ord.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons