Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Vem hjälper den som hjälper?”

/
  • Hela sjukdomsförloppet gick snabbt och bara någon månad efter cancerbeskedet dog pappa och jag stod ensam kvar i lägenheten vi nyss hade kallat vår, skriver artikelförfattaren.

Det finns dagar till det mesta nu för tiden, kanelbullens dag i onsdags missade nog ingen? Men i dag, 6 oktober, är det en dag som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen Nationella anhörigdagen, skriver Caroline Granzell, som haft anhöriga som lidit av svåra sjukdomar.

Annons

Alla som någon gång varit anhörig till en närstående som lidit av sjukdom vet att den här dagen är värd att uppmärksammas, VI är värda att uppmärksammas.

När samhällets resurser brister är det vi som finns där, när lagarna och den byråkratiska mekanismen sviker är det vi som står där beredda att ta hand om den vi älskar. Vi vårdar, ger av vår tid, omprioriterar, försummar det som en gång var viktigt för oss själva. Inte sällan till den grad att vi själva blir sjuka. Jag har själv varit där.

Pappa fick cancer när jag var 19 år. Jag kan inte minnas att jag erbjöds något stöd från samhället under den här tiden. Flera år senare ställdes livet på sin spets igen, mamma hade drabbats av den obotliga och dödliga sjukdomen ALS. Och det var då jag på riktigt insåg vilka brister det finns i vårt samhälle i dag. I LSS (Lagen om stöd och service) står det att om du blir sjuk efter du fyllt 65 år finns inte längre rätten att få personlig assistans. Så var fallet för mamma och för att hon skulle få leva sin sista tid hemma så föll allt på oss anhöriga. Vid ALS förlamas du, bit för bit medan medvetandet förblir intakt.

Mamma blev snabbt sämre och beroende av hjälp under dygnets alla timmar. Det var jag och mammas sambo som vårdade, gav av vår tid och omprioriterade allt för att hjälpa mamma. Samtidigt skulle jag ta hand om jobbet, min familj och mig själv. Alla som varit här vet att den sista punkten mig själv hamnar långt ner på den prioriteringslistan. Efter 1,5 år av ett ohållbart vardagspussel var jag trasig både psykiskt och fysiskt. Det var då jag själv sökte upp Anhörigcenter och efter en tid kunde en anhöriggrupp för ALS startas upp. De gör ett hjältejobb där, men för mig hade hjälpen behövt kommit mycket tidigare.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är den här ekvationen ohållbar. För vem finns där när den anhöriga inte orkar? Vem hjälper den som hjälper?

Caroline Granzell

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons