Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

När allting svindlar för en stund: ”Har du något hemland?”

Insändare

Jag anar att ordet, i det här barnets värld, fått en annan innebörd än den jag är van vid, och att jag borde svara nej, skriver Viveka Sjögren, barnboksförfattare, i ett öppet brev till Socialdemokraterna.

Öppet brev till Socialdemokraterna kongress 2017 från det nystartade nätverket ILA – I Lindgrens Anda: Jag får frågan av ett av alla skolbarn jag träffar under Göteborgs Litteraturvecka; ett samarbetsprojekt mellan stadens barnbibliotekskonsulent, skolbibliotekskonsulent, barn- och skolbibliotekarier och lärare ute i stadsdelarna. Vi är 52 barn- och ungdomsboksmakare som har bjudits in för att under en vecka besöka skolor och berätta om våra böcker, våra tankar, läsa, skriva och utbyta erfarenheter med barnen och ungdomarna vi träffar.

Barnen lyssnar till min bok Om du skulle fråga Micha; en bok om att tvingas lämna ett land på grund av krig och ta sig över ett hav mot ett annat, kallare land, och om hur det kan kännas att anlända till det landet. Huvudkaraktären Micha är en sax; de är faktiskt alla saxar, och när jag förklarar för barnen varför, att jag i mina karaktärer velat gestalta känslan att slitas itu av saknad och längtan nickar de och förstår.

Min mammas kompis förlorade sin lilla flicka i havet, berättar en pojke. Hon satt i en båt som gungade så mycket att hon tappade flickan och sen dess har hon inte sett henne.

Hur var det ni kom hit? frågar någon annan. Åkte ni också båt?

I de här klassrummen, i de här skolorna, i de här områdena, för de här eleverna, är det här självklarheter. Lika självklart som att fråga mig: hur många språk pratar du? Och så den där alldeles speciella frågan:

Har du något hemland?

För mig svindlar allting till för en stund.

Vad är svaret på den frågan? Jag anar att ordet, i det här barnets värld, fått en annan innebörd än den jag är van vid, och att jag borde svara nej; att vara svenskfödd av svenskfödda föräldrar betyder att jag inte har ett hemland. Inte om definitionen av ett hemland är ett land man tvingats lämna, ett land som kanske enbart ingår i ens historieskrivning som en bakgrundsmusik till livet. Ett land i ens drömmar. Ett land sargat av krig, våld, korruption. Ett land man för tillfället inte kan bo i, och kanske aldrig mer. Jag har bara Sverige i min packning. Jag känner mig privilegierad – men plötsligt fattig. De här barnen rör sig självklart och enkelt mellan sina olika språk, och sina olika kulturer. De fyller rummet med liv, med erfarenhet, med kunskap och framtidstro.

På resande fot har jag glatt och gärna svarat svensk på frågan om min nationalitet. Sverige är ett bra land; det säger de till mig långt bort i världen, i Asien, i Afrika. De säger:

– Ni är goda i Sverige, ni försöker ta hand om flyktingar och ni bryr er mycket om miljön.

Jag har hittills hållit med och känt ett sting av stolthet. Men nu. Nu ler jag lite skevt när de säger så. För när jag tänker på hur vi i Sverige behandlar de ensamkommande barnen och ungdomarna som tagit sig hit skäms jag, och känner tvånget att agera, protestera, manifestera.

Som barnboksmakare träffar vi många barn och ungdomar. Många av oss gör mer än skriver och illustrerar. Bland oss finns projektdrivare, dramapedagoger, bildterapeuter, lärare, gode män. Vi är mitt i samhället, och kan inte blunda för det som sker omkring oss. Det nybildade nätverket ILA - I Lindgrens Anda, består i dagsläget av 80 författare och illustratörer som vill hålla liv i det ännu fladdrande skenet från Astrid Lindgrens fackla; den som brann för barns och ungas rätt i samhället, för de svaga och utsatta, för dem i ytterkanten.

Hon lät sin stämma höras, och den hördes.

Ingen av oss är Astrid Lindgren, men vi är många, och vi blir fler, och nu vill vi i ILA, att ni en gång för alla lyssnar till oss som inte längre står ut. Vi tycker att vi inte behöver upprepa information om tillståndet i de länderna som de ensamkommande flytt från, inte heller påminna er om paragrafer från barnkonventionen för att ni ska förstå oss – allt det där vet vi att ni vet. Vi tror att vi kanske ändå behöver påtala för Morgan Johansson att barn och ungdomar inte är signaler i ett politiskt spel, utan människor. Vi tycker inte vi skulle behöva berätta för er att så länge utvisningarna av dessa unga människor pågår gör ni er skyldiga till något som inte bara i framtiden, utan redan nu borde kallas vid sitt rätta namn: brott mot mänskliga rättigheter.

De flesta av ungdomarna som utvisas nu kommer från Afghanistan, ett land som svarar upp väl mot alla kriterier jag anar ingick i den inledande frågeställningen om hemland.

Vi vet att ni vet att många av de här unga människorna knappt eller aldrig satt sin fot där, utan varit på flykt hela sitt liv, papperslösa och rättslösa. I Afghanistan löper de stor risk att utsättas för våld, förföljelse, sexhandel och att dödas. De har tagit sig hit, de här levt här med oss, gått i skolan, lärt sig svenska, börjat drömma om en framtid, blivit våra barn. De har börjat fantisera om att kunna kalla Sverige sitt nya hem, sitt nya land. Vi tycker inte att vi behöver upprepa: "De är inte för många. De får plats."

Vi kräver härmed omedelbar amnesti för dessa barn och ungdomar.

Viveka Sjögren

en av initiativtagarna till nätverket ILA – I Lindgrens Anda

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons