Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att skambelägga eller hota våra patienter ingår inte i jobbet

Replik på Lasse Ekstrands krönika "Hör till min fasa att fyraåringar diagnostiseras" från en läkare och chefer inom Region Gävleborg:

Annons

Ekstrand skriver i sin krönika (Opinion 6/10) att psykiatrisk diagnostik inte tar hänsyn till hur relationer och sociala sammanhang påverkar människan, samt påstår att diagnoser är skambelagt och att vi som jobbar inom psykiatrin föraktar det som ter sig svagt och annorlunda. Ekstrand uttrycker att han lider med dem som har diagnoser. Att lida med eller tycka synd om någon som har en funktionsvariation eller funktionshinder, är att befästa idén att det skulle vara något fel på dem som inte passar in i samhällsnormen. Det vill nog varken du eller vi bidra till, Lasse. Diskussionen om hur alla människor kan passa in i samhället och bidra med sina olika förutsättningar, är en viktig diskussion som behöver fortsätta. Men utifrån krönikan vill vi förtydliga lite om hur dagens psykiatri arbetar.

Att vara en god diagnostiker innebär att ha kunskaper om att våra biologiska förutsättningar, våra genetiska blueprints, samverkar med den miljö vi befinner oss i: familj, relationer, skolgång, arbete, fritid och olika sociala sammanhang. Ekstrand menar att det inte finns belägg att påstå att psykiska problem kan ha biologiska orsaker. Studier visar dock att det finns belägg för att tillstånd som exempelvis ADHD är ärftligt betingad i de flesta fall. Ett flertal gener är identifierade hos personer med ADHD, gener som är kopplade till dopaminets effekt i hjärnan och där bidrar till uppkomst av symtom som koncentrationssvårigheter och impulsivitet. Men våra gener – alltså biologin – påverkas av den miljö vi lever i. Samspelet mellan arv och miljö är komplicerat och inte på långa vägar klarlagt ännu, men man bör inte förringa den ena faktorns betydelse för den andra.

Inte alla diagnoser innebär ett funktionshinder i alla skeden i livet. I rätt socialt sammanhang kan personens funktionshinder och eventuella lidande minska mycket och i vissa fall även försvinna. Med andra ord är det oerhört viktigt att man förstår i vilket sammanhang patienten/brukaren befinner sig i, innan man eventuellt ställer diagnos. Att ha en diagnos i sig är inget som vi ser som skamligt över huvud taget, istället vill vi verka för att stigmatiseringen av psykisk ohälsa försvinner.

Behandlingar, såväl medicinska som terapeutiska, ges ej om inte patienten/brukaren samtycker till detta. När det finns flera behandlingsalternativ som stämmer överens med vetenskap och beprövad erfarenhet ska sjukvården ge patienten/brukaren möjlighet att välja det alternativ som denne föredrar inom ramen för vad som är evidensbaserat. Läkare ska alltså informera om de olika behandlingsmodeller som står till buds, men att vi skulle hota barn och föräldrar att ta medicin, är helt oförenligt med hälso- och sjukvårdslagen. Exemplet som Ekstrand tar upp med en ADHD-diagnos och medicinering till en fyraåring, synes därför innehålla några felaktigheter: diagnosen ADHD ställs först efter sex års ålder och de barn som uppvisar starka symtom före sexårsdagen, kan per definition inte få diagnosen ADHD. Dock kan man ha det som en arbetshypotes (det benämns då hyperaktivitetssyndrom) och följa barnet under några år för att se hur det utvecklar sig. De rekommenderade behandlingarna i så tidiga år, är i första hand psykoedukation, tillrättalagd pedagogik utifrån barnets förutsättningar, samt föräldrastöd, vilket kan ges i olika former av flera olika instanser i samhället. Medicinering kan förekomma, men ej utan att ovanstående insatser är genomförda och utvärderade. Även över sex års ålder är psykoedukation och tillrättalagd pedagogik en grundbult i behandlingen av ADHD. Också föräldrastöd ges vid behov, liksom information om olika hjälpmedel via arbetsterapeut. De barn som kan utvecklas väl med dessa insatser, ska inte behöva medicineras.

Att hota eller skambelägga våra patienter och medmänniskor ingår över huvud taget inte i varken yrkesutövning eller konsten att vara medmänsklig.

Maarit Wirkkala

överläkare barn- och ungdomspsykiatri

Stefan Nybom

enhetschef, BUP Hudiksvall

Gunilla Winqvist Lindström

enhetschef, BUP Bollnäs

Lena Lundahl

enhetschef, BUP behandlingsenhet Gula Villan, Gävle

Kristina Lingman

verksamhetschef, Habilitering med barnpsykiatri

samtliga Region Gävleborg

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons