Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Massarbetslöshet bland ungdomen

/

Annons

Borgerliga företrädare påstår att de för en politik som bekämpar utanförskapet. Verkligheten talar ett helt annat språk. Visserligen minskade arbetslösheten under högkonjunkturen. Men då tiderna blev sämre visade det sig att alliansregeringens retorik inte motsvarades av en effektiv politik.

Vi i Sverige är på väg att drabbas av den värsta arbetslösheten sedan andra världskriget. Nedgången i den svenska ekonomin är värre än i de flesta andra europeiska länder. Nu kommer alarmsiffrorna om den rekordhöga ungdomsarbetslösheten. I Sverige står var fjärde under 25 år utanför arbetsmarknaden. I Europa är det bara Spanien som har en högre ungdomsarbetslöshet.

I den borgerliga propagandan skryter man om att alliansregeringen fört en bra jobbpolitik för ungdom. De bryr sig inte om att försöka svara på frågan varför de unga i Sverige har svårare att få jobb än ungdomen i jämförbara länder.

En huvudorsak är att den riktade arbetsmarknadspolitiken rustats ned. Alliansregeringen har av ideologiska skäl satsat på att ge avdrag till arbetsgivare. Däremot vill man inte ge tillräckligt stora bidrag till att unga arbetslösa får den utbildning som krävs för att bli attraktiva på arbetsmarknaden.

Satsningen på så kallade coacher har fått mycket publicitet. Nu visar det sig att man inte ens lyckts få detta att fungera. Privata företag, som för dyra pengar åtagit sig att svara för uppgiften, har inte klarat av sitt åtagande.

Dessutom inser alla att det inte hjälper med tränare som ska hjälpa en arbetslös att söka jobb i en situation där antalet arbetstillfällen snabbt minskar. Även om en del jobb blir lediga ökar antalet arbetslösa från dag till dag. Enligt finansminister Borgs beräkningar kommer betydligt fler än var tionde svensk att tvingas gå arbetslös nästa år.

Regeringens problem är att man dränerat statens kassa genom att ge ut pengar till stora ofinansierade skattesänkningar. Pengar, som i första hand, betalas ut till höginkomsttagare och förmögna. Exempelvis har de borgerliga riksdagsledamöterna beviljat sig själva och andra med mottsvarande inkomster en skattesänkning på 1 500 kronor i månaden.

I alliansens Sverige förs en medveten fördelningspolitik där de som har bäst får mest och de som har det sämst tvingas leva under ännu knappare villkor. Pensionärer, förtidspensionärer, sjuka, arbetslösa och studerande har verkligen fått känna att de betraktats som andra klassens medborgare då alliansen fördelat statens pengar.

Om alliansregeringen i stället satsat på att alla som har låg inkomst fått en standardökning hade konsumtionen hållits uppe och jobb räddats. I stället hukar regeringen räddhågat bakom påståendet att det är viktigare att snåla med statens pengar än att satsa på att de som förlorat jobben får utbildning och en dräglig a-kasseersättning.

Tanken att höginkomsttagare och förmögna som fått de stora skattelättnaderna skulle kunna vara med och bidra till att ungdomen få jobb och utbildning är tydligen främmande för den borgerliga majoritet vars politik passivt låter Sverige drabbas av massarbetslöshetens gissel.

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons
Annons