Annons

Lite hår på fel ställe

/

En kvinnas håriga armhåla syntes i tv. Debatten har i veckan rasat på Facebook, bloggar och tidningars debattsidor. Varför river hår upp sådana känslor?

Det var lördagskväll. Miljoner svenskar var beväpnade med chips och dipp, bänkade framför tv-apparaterna. Den förhandstippade storfavoriten tog hem segern och när kameran sveper över publiken syns ballonger, glitter och glada miner. Och där står den jublade bibliotekarien Lina Ehrin. Hon sträcker upp ena handen och i armhålan syns hår.

Inom ett dygn delades bilden hundratals gånger på Facebook, twittrare skrev syrliga kommentarer om sina tappade matlustar och bloggare knattrade upprörda inlägg. Alla verkade överens. Kvinnors håriga armhålor var äckliga. Även kvinnorna själva var äckliga. Vissa tyckare gick ännu längre:

"såå jag var inte den enda som fick kalla kårar ..." (sic)

"hon kanske inte har alla hemma..."

"HAHAHAHAHAHAHAHHAHA fuck vad nastyyyy" (sic)

Men snart kom rekylen. Bloggaren och krönikören Hanna Fridén gick till motangrepp. På Facebook startade Deidre Palacios eventet "Ta håret tillbaka!" och uppmanade människor att lägga upp bilder på sina egna håriga armhålor, hittills har 14 000 människor deltagit.

Facebook, Twitter och bloggar må vara hyfsat nytt, men människors sätt att klippa, raka och ha åsikter om hår är gammalt som gatan, till och med äldre än melodifestivalen.

Stenåldersmänniskorna var flitiga med sina frisyrer, i arkeologiska utgrävningar har både kammar, spännen och rakattiraljer hittats. Och den välkända, frodiga kvinnofiguren Venus från Willendorf har håret uppsatt i en raffinerad flätning. På bronsåldern började människor också att använda löshår, ofta för att förlänga skägget.

I det antika Egypten rådde ett helt annat hårideal. Både kvinnor och män rakade av allt hår på kroppen – inklusive det på huvudet. I stället bars peruker med axellånga frisyrer, både av kvinnor och män. I Europa under romartiden ansågs däremot hår och skägg besitta särskilda krafter och därför lät galler och germaner håret växa fritt. Men på 1000-talet när kristendomen fick ett allt starkare grepp proklamerade präster att de män som inte rakade och klippte sig skulle nekas inträde i himlen. En smula ironiskt kan tyckas med tanke på hur Jesus ofta porträtteras.

På 1600- och 1700-talet svängde hårmodet ordentligt. Långa frisyrer, ofta med löshår och pudrade peruker blev hett, både för kvinnor och män. I Iran vid samma tid var däremot en mustasch det snyggaste en person kunde ha, oavsett kön. Det ansågs dessutom vara sexuellt upphetsande. De kvinnor som saknade kraftigare ansiktsbehåring förstärkte ofta fjunen med lite mascara.

Sällan har hår varit bara hår, genom historien speglar frisyrerna de politiska vindarna. Under franska revolutionen ersattes de aristokratiska frisyrerna med mer "demokratiska" där lite vindrufsighet var att föredra framför pudrade peruker. På 1840-talet när många kvinnliga författare började propagera för kvinnors rättigheter förespråkades också ett mer naturligt, lössläppt hår än det då rådande strikt uppsatta modet.

Även i mer modern tid har frisyren varit påtagligt politisk. Under den kvinnliga rösträttstiden efter första världskriget var den korta bobfrisyren en symbol för kvinnans frigörelse. Och 1960-talets långhåriga män retade gallfeber på dåtidens vuxengeneration. Under den perioden förespråkades också ett mer vildvuxet kroppshår, både på kvinnor och män.

Vad som anses vackert, normalt och moderiktigt skiftar alltså mellan epoker och platser. Men det gäller inte bara hår och frisyrer. Enligt idéhistorikern Pia Laskar som arbetar som lektor på Tema genus vid Linköpings universitet gäller det hela den mänskliga kroppen.

– Vi människor är biologi. Vi har gener, blod och kroppar, men sättet som vi upplever våra kroppar på präglas av den kultur vi lever i. Det betyder att det som anses vara naturligt och normalt har förändrats genom historien, säger hon.

Tidigare sågs kvinnors och mäns kroppar som i grunden en och samma, men på olika stadier i utvecklingen. På 1800-talet fick idén om kvinnors och mäns olikhet fäste.

– Det bygger på en föreställning om att kvinnor och män har olika roller i en gemensam fortplantningsuppgift, de blir två motsatser som ska dras till varandra. Då började också synen på manligt och kvinnligt kroppsideal att förändras, säger Pia Laskar.

Eftersom det handlar om fortplantningen som en gemensam mission får inte bara kvinnor och män olika roller, utan även kropparnas olikheter blir viktiga. Den feminina kroppen laddas med vissa attribut och förväntningar och den manliga laddas med dess motsats. Kopplat till detta finns också det sexuella begäret. Kvinnor förväntas bli attraherade av de manliga attributen och vice versa. Kvinnan ska vara feminin för att attrahera män och femininitet förknippas inte med kroppsbehåring, därför blir kroppsbehåring fult och äckligt – motsatsen till begär.

– Det krockar med våra vardagsföreställningar, där begär ses som något väldigt privat och personligt, säger Pia Laskar.

Det kan tyckas att om Lina Ehrin tittar på melodifestivalen med eller utan rakade armhålor är upp till henne. Men den debattstorm som hennes kroppsbehåring väckte – i det offentliga – tyder på att det inte alls är någon privatsak.

Tvärtom. Att reaktionerna finns tyder på kvinnors kroppar och deras behåring i allra högsta grad är något som angår alla. Om kroppar och politik har Maud Eduards forskat. Hon är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och har bland annat skrivit boken Kroppspolitik – Om Moder Svea och andra kvinnor.

– Jag menar att vi faktiskt inte är fria att bestämma över våra kroppar. Alla kollektiva grupper skapar kontrollsystem. Det är ett sätt att hålla ordning i gruppen, säger Maud Eduards.

Det finns en kulturell uppfattning om hur kvinnor och deras kroppar ska se ut, och det finns en kontroll som ser till att normerna följs. Kanske inte i form av nedskrivna regler, men människors kommentarer och reaktioner talar sitt tydliga språk.

– Folk som avviker från det som är norm stigmatiseras. Att det blir en debatt kring den här kvinnans kroppshår är ett sätt på vilket idealen upprätthålls. Men det är ingenting som kommer uppifrån, vi är alla bärare av sådana här polisiära tendenser, säger Pia Laskar.

När det sociala trycket blir för stort så försvinner möjligheten för kvinnor att välja själva. En kvinna med en orakad armhåla utsätts för så mycket blickar, ogillande och kanske till och med avsky att hon inte längre är fri att välja.

– Det är klart att de som rakar sina armhålor och de som önskar rakade armhålor på kvinnor vaktar sina gränser och sina ideal, säger Pia Laskar.

Både Pia Laskar och Maud Eduards kopplar den här sociala kontrollen av hur kvinnors kroppar ska se ut till dagens ideal om den sunda människan. En god samhällsmedborgare ska i dag ta hand om sin kropp, se till att träna, äta hälsosamt, sköta sin hygien, ansa sin behåring och använda deodorant.

En hårig kvinna blir på det sättet inte bara ful och äcklig, utan också en misskötsam individ. Och hon straffas hårt av kollektivet. I alla fall i dag. I morgon kan pendeln ha svängt och det som är ideal och norm ha förändrats.

För hur kroppen och håret ska se ut har alltid skiftat mellan olika epoker och platser. Vad som för tillfället anses vara vackert styrs av kulturen vi lever i. Och alla hjälps vi åt att se till att idealen och normen upprätthålls.

Det skapar hårda sociala krav på den som avviker. Människor tvingas anpassa sig, annars utsätts de för starka påtryckningar från omgivningen. Och förväntningarna skiljer sig mellan kvinnor och män. Det är just strävan efter att göra skillnad som skapar ojämlikhet.

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons