Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vardagsliv och lite magi

/
  • Fouzia Fofo Rakez i cirkusringen.
  • Tre skådespelare gestaltar gävleborgarnas drömmar och syn på livet: Cecilia Wernesten, Anna Pareto och Victor Ström.

I helgen var det premiär för Folkteaterns nya pjäs "Framtiden i mig" i Ljusne. Kommande helg spelas föreställningen i Gävle.

Annons

Folkteatern Gävleborg har inte gjort det lätt för sig när de tagit sig an 50 omfattande intervjuer med gävleborgare för att göra en sammanhängande föreställning, "Framtiden i mig". Christina Busck såg urpremiären i Ljusne Folkets hus.

Går det att göra teater med 50 röster?

Ja, märkligt nog. Trots att den röda tråden saknas så blir denna väv av röster nästan hypnotiserande i sin mångfald. Erik Uddenberg, som skrivit föreställningen, och regissör Kajsa Isakson kunde ha valt ett annat berättarsätt, sållat hårdare och skapat en egen pjäs med intervjuerna som grund. Men nu är det forskarna Mikael Vallströms och Lotta Svenssons intervjuer som är berättelsen.

Vad handlar föreställningen om?

Livets glädje och sorg. Förhoppningar och oro för framtiden. De intervjuade, som får representera ett Gävleborg i miniatyr, fick två frågor: "Vem är du?" och "Hur ser du på framtiden?" Svaren handlar om att bo på landet, att längta tillbaka i tiden, att längta bort eller hem, hur livet blev och så tankar om framtiden, klimathot och annalkande katastrofer. Det är röster ur djupet som berör; högst angelägna i en tid när allt fler känner sig utanför den demokratiska processen.

Vad är bäst?

Med en kompositör och musiker som Görgen Antonsson så kan ju inte mycket gå fel. Han har samlat en grupp musiker från hela länet som bjuder på en egen föreställning i föreställningen samtidigt som de stryker under, kompletterar och vidgar handlingen med olika musikgenrer.

Här finns en samspelt skådespelarensemble som också kan interagera med oss i publiken. Smått genialiskt är det att låta cirkusartisten Fouzia Fofo Rakez förstärka känslor och drömmar med sin magiska koreografi, högt upp under taket eller i brottning med skådespelarna.

Något som är mindre bra?

Jag skulle vilja se ett mer varierat tempo i berättandet. Längre vila i en del berättelser men sedan öka tempot däremellan. Någon gång är det svårt att uppfatta vad skådespelarna säger när de är bortvända.

Scenografi och ljus?

Enkel men effektiv. Publiken sitter vid kafébord runt en cirkel där en kupolställning prydd för akrobatik med tygrep och ringar är monterad. Speciellt fiffiga är pallarna med ljuskällor i sitsen som flyttas omkring och kan ändra färg. Till rekvisitan hör också gävleborgares randiga stickningar och några små modellhus och leksaksdjur som presenteras oss vid kaféborden .

Höjdpunkter i föreställningen?

Det finns flera pärlor och repliker som stannar kvar. En scen som blir magisk i innehåll och gestaltning är när Cecilia Wernestens rollgestalt brottas med sina egna drömmar – och med cirkusartisten Fofo. Det handlar om att tro att man måste flytta till storstaden för att alla säger det, när man egentligen helst vill bo kvar på den lilla orten.

En annan berättelse är kvinnan som mest sörjer att hon jagat efter så mycket när hon egentligen är lycklig över att vara nöjd med sitt liv som det är. "Livet blev inte som jag hade tänkt en gång, men det blev bra."

Varför ska man gå och se föreställningen?

För att känna igen sig själv och andra i berättelserna. Tillsammans bildar de en väv av själva livet, inte bara i Gävleborg utan nästan var som helst utanför storstaden. För den fantastiska musiken. Och för cirkusartisten Fofos konster i ring och tyg. Så här ser det ut, inte bara i Gävleborg utan i en stor del av Sverige. Så här tänker och tycker vi – så olika är vi – och lika. Det är något att prata om vid fikaborden i pausen men också efteråt.

Läs mer: Hitta alla artiklar från GD Kultur här

Läs mer: Missa inte det senaste – följ GD Kultur på Facebook

Mer läsning

Annons