Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drabbande teaterprojekt om moderskap och frigörelse

"Projekt: Mamma", av och med skådespelaren Alexandra Zetterberg Ehn är bland det starkaste jag sett med Folkteatern på senare år. Ett drama som publiken, sittande vid fikabord mitt på Hudiksvalls teaters scen, får vara delaktiga i.

Annons

Folkteatern Gävleborgs vår har handlat om röster, en väv av röster som bildar ett liv, många liv. "Framtiden i mig", som just nu turnerar runt till många små orter i länet, bygger på intervjuer med 50 gävleborgare och kommer väldigt nära oss länsbor.

Alexandra Zetterberg Ehn i rollen som sin mormor/mamma Margit Zetterberg.

"Projekt: Mamma" är skådespelaren Alexandra Zetterberg Ehns egen historia berättad genom en röst, hennes mormor Margit. Det var hon som blev hennes mamma, när dottern Stina valde att satsa på sin teaterkarriär i stället för att ta hand om sitt nyfödda barn.

Det är en hjärtskärande, stark, modig och kärleksfull berättelse, som trots många svek ändå ger hopp och glädje mitt i allt. Föreställningen handlar om Alexandras första fem år. Turbulenta år med många flyttar mellan Sverige och Paris, många olika dagmammor och tillfälliga familjer – dessutom ont om pengar och mat. Här finns känslor av övergivenhet, ensamhet och längtan – men också mycket kärlek och glädje.

Fest och glädje men också ångest och skuldkänslor rymmer berättelsen om Margit, i Alexandra Zetterberg Ehns gestalt.

Samtidigt är pjäsen ett intressant stycke kvinnohistoria, som sträcker sig så långt som över fyra generationer kvinnor som på olika sätt gått sina egna vägar. Margit, själv ett oäkta och oönskat barn, var 50 år när dotterdottern föddes, med en yrkesroll som filmkritiker, novellförfattare, företagare och med många drömmar om resor, kärlek och karriär. Alexandras mamma Stina finns framför allt med i föreställningen som en frånvaro, utan att ta gestalt.

Läs mer: Allt om mina mammor

Föreställningen bygger på ett fantastiskt material, en dagbok direkt riktad till Alexandra, som Margit Zetterberg lämnade efter sig och som Alexandra hittade när hon skulle slänga en flyttkartong. Det var en oväntad gåva, som har tagit tid att ta till sig, bearbeta och pussla ihop. Tillsammans med bilder på mormor, mamma och Alexandra, socialtjänstrapporter, brev, intervjuer och filmklipp ger de en ovanligt detaljerad bild av några viktiga år på 1960- och början av 1970-talet.

Margit vann en tävling där Filmjournalen efterlyste

Scenrummet, här på Hudiksvalls teaters scen, består av kafébord där publiken sitter, trådar i taket där fotografier, journalhandlingar och senare ballonger, vimplar och skyltar fästs med hjälp av publiken. Ljus, bildvisning, musik och rekvisita i olika höjdnivåer är viktiga delar, liksom huvudpersonen själv, klädd i Margits blonda peruk och chic vit byxdräkt.

Vi blir delaktiga i ett berättande där Alexandra Zetterberg dansar, sjunger, byter skor, läser upp delar ur dagboksblad och reflekterar kring kvinnofrigörelse, och skuldkänslor. Det har tagit Alexandra Zetterberg tio år att komma fram till sin berättelse, ett forskningsprojekt som blottlägger en familj som den kan te sig.

Att kliva in i sitt eget liv och ställa allting på scenen är också en otrolig gåva till publiken. Och efteråt behövs en liten terapistund med skådespelaren för att vi i publiken ska hämta oss, landa i vardagen. Se att det gått bra för Alexandra, att hennes mamma flyttade hem, att Alex egen dotter fick fin kontakt med sin mormor och så vidare. Alla har vi egna historier som vi bär på.

Annons
Annons
Annons