Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Så ser maktmännens murbyggande ut i fiktionen

ESSÄ: Under en vår när mycket i nyhetsrapporteringen handlar om Donald Trumps murbyggande mot Mexiko-gränsen, letar Kristian Ekenberg efter murar i fiktionen och konstaterar att de är svårslagna som metaforer.

”Jag kommer att bygga den stora muren och tro mig, ingen bygger murar bättre än vad jag gör”, lovade Donald Trump under den amerikanska valkampanjen 2016. Frågan är om han skulle våga skrytmånsa så fräckt inför Nattens väktare i ”Game of thrones”, som enkelt skulle kunna rycka påfågelsfjädrarna av honom.

Den väldiga ismuren i George RR Martins romaner, som har nått miljoner människor via HBO:s tv-serie, är en av de mest fascinerande skapelserna i hans fantasyvärld. Han fantiserade fram den inspirerad av den romerska kejsaren Hadrianus, som på 120-talet efter Kristus byggde en väldig mur i det som i dag är gränslandet mellan England och Skottland.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Kinesiska muren attackeras av ödlevarelser i ny storfilm.

Ismuren i ”Game of thrones” är XXL-versionen av Hadrianus mur, såsom Donald Trump också vill ha det. Större är per automatik bättre, i synnerhet om det stora kan förgyllas. För en fastighetsmagnat som Trump var muren en smarrig bild att fresta väljarna med. Finns det något mer konkret en kejsare … förlåt, president … kan ta itu med än att resa ett väldigt byggnadsverk?

Att Trumps rykte som mästerbyggare numera har reducerats till att signera byggnader med guldpenna är en annan sak, ovidkommande i en värld där bild regerar över substans.

Den väldiga ismuren får dock de mest vidlyftiga fantasierna om en Mexikomur att krympa. 500 kilometer lång och 200 meter hög lär ismuren som skiljer Västeros från det vilda norr vara, skapt i massiv is och skyddad av mystisk magi. Ett försvarsverk för att skydda människorna i södern från det ohyggliga som dväljs i de snöiga skogarna norröver (annars är det som bekant hot från södern som får nationalister att ligga vakna om nätterna).

Murbyggaren Donald Trump. Foto: TT

Brödraskapet i Nattens väktare spejar ut mot vildmarken efter de zombielika Vita vålnaderna, det stora existentiella hotet mot livet i Västeros. ”Winter is coming”, som det heter i George RR Martins värld när olyckskorparna kraxar. Vita vålnaderna för med sig frosten och den långa Fimbulvintern. Teorier finns om att muren och den annalkande vintern är författarens inlägg i debatten om klimathotet, om än en inverterad hotbild där vi fryser till döds snarare än steks av en grym sol. De intrigerande lorderna som kivas om Järntronen i Västeros avfärdar hotet om vinter och väljer kortsiktiga vinningar framför krafttag mot de Vita vålnaderna. Ett slags de medeltida härförarnas kvartalsekonomi. Känns den bilden igen?

Efter Donald Trumps valvinst, när skräckslagna östkustliberaler blickade mot civilisationen i Kanada, spred kanadensarna hånfulla memes inspirerade av ”Game of thrones”-muren, med isblock, klubbor och hockeypuckar som bildade en skyddande vägg. Kom inte hit med er politiska splittring, stanna där ni är!

Muren som har byggts runt Finland i Mikael Berglunds aktuella ”Smekmånader” fascinerar mer genom sin vaghet än genom de väldiga mått som ismuren i ”Game of thrones” imponerar med. I Berglunds romanvärld är det mesta med muren och det politiska landskap som den existerar i höljt i dunkel. Som läsare anar man den blott i ögonvrån, en hotfull skugga.

Muren var en sådan perfekt bild för hela Trumps presidentvalskampanj att många inte kunde se förbi metaforen och se den hårda betongen bakom ordkaskaderna.

Ett nygift par har skickats ut i skärgården med oklar uppgift. De bär transpondrar på sina kroppar, för att inte bli attackerade av de drönare som patrullerar luftrummet. De utgör ett slags första försvarslinje mot de flyktingar från öst som nalkas Bottenviken. Romanens kärna är det moraliska ställningstagande de tvingas till, när flyktingar kliver upp på deras ö och paret har skilda åsikter om vad de bör göra – ge skydd eller kasta dem åt vargarna?

En mur som den i ”Smekmånader” hade för bara ett par år sedan framstått som ett intressant men väl fantasifullt tankeexperiment, men det var före Trump bulldozrade in maktmännens murbyggarera.

Redan Edens lustgård omgärdades av en mur, och alltsedan dess har såväl verkliga som fiktiva murar rests, från Jerikos murar som kunde raseras med jubelbasuner till Berlinmurens rostande järnridå.

Och så, förstås, murarnas mur. Den kinesiska muren. Det väldiga byggnadsverket från 300-talet före Kristus, lika mycket svept i mytens dimma som i historiskt belagda fakta. I regissören Zhang Yimous bioaktuella film ”The Great wall” ligger fokus på mytens mur, när Matt Damon som legoknekt assisterar de kinesiska styrkorna när försvarsverket attackeras av ett slags ödlelika varelser, inspirerade av sagan om det köttätande Taotie-folket som med 60 års mellanrum attackerar Kina för att stilla sin hunger.

Undertecknad har ännu inte kunnat se filmen, men en recensent i The Guardian frågar sig vilken underliggande moral Zhang Yimous film har: ”Är den en varning om galopperande kinesisk konsumtionskultur? En larmklocka för stormande utlänningar och invaderande utländska värderingar? En påminnelse om att kollektivet är starkare än individen? Eller bara den gamla vanliga kampen mellan onda och goda?”

I nämnda exempel byggs murarna för att hålla ett externt hot ute, men i den dystopiska tv-serien ”Colony”, som nu är inne på sin andra säsong, är det de utomjordiska inkräktarna som själva har rest stora murar kring världens metropoler. Höga och skinande som skyskrapor delar de obarmhärtigt in staden i zoner och skiljer agnarna från vetet.

En aspekt av murarna i ”Colony” är deras skönhet. De kombinerar ett molande hot med prestigearkitekturens lyster, långt från Berlinmurens sunkiga öststatsmisär. De despotiska ledare som nu säljer in murar till sina väljare, manar fram bilden av någonting storslaget snarare än en betongvägg. Och även om ett staket skulle fylla samma funktion, signalerar ett sådant inte den handlingskraft som den starke mannen vill åt. Demagogen i Byggare Bob-hjälm.

Järntronen från

Nu är exemplen i denna artikel från aktuella romaner, filmer och tv-serier, men om man vill leta sig tillbaka till en tid pre-Trump, kan Madeleine Hessérus roman ”Staden utan kvinnor” rekommenderas. I den har Stockholm kluvits itu av en mur ”med en taggig kontur som en drake genom staden”, med kvinnorna på ena sidan och männen på den andra. En dystopi där kvinnorna tröttnat på männens våld och skapat en enklav, ett ”tryggt rum” som det brukar heta numera. Genom att separera könen, och visa de mest extrema sidorna av det manliga och kvinnliga, lyckas Hessérus visa vad som förenar könen och att det är mer än vad som skiljer dem åt.

Att muren lockar läsare, tittare och (gulp) väljare kan nog förklaras delvis med att muren är så lockande konkret i en värld i gungning. En mur går att ta på, till skillnad från finansens digitala kapitalströmmar och politikens diffusa hologram som dikterar våra livsvillkor.

Som metafor är muren svårslagen. Vilket måhända förklarar de förvånade hickningarna när Donald Trump väl installerad i Ovala rummet gav order om det han faktiskt hela tiden sagt under valkampanjen: Muren ska byggas! Muren var en sådan perfekt bild för hela hans presidentvalskampanj att många inte kunde se förbi metaforen och se den hårda betongen bakom ordkaskaderna.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons