Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sångerska av klass

/

Skivrecension
Siv Wennberg - A great primadonna
Romansafton i Umeå 1989 och i Ramsele 1986
Dag Achatz resp. Bengt Wennberg, piano
Giuseppe Verdi: Maskeradbalen
Dirigent: Erik Klas
Kungliga Hovkapellet
Med: Nicolai Gedda, Loa Falkman med flera
Sterling

Annons

I sina memoarer "Jag sjunger ut" skriver hovsångerskan från Timrå, Siv Wennberg, bland annat om hur skivinspelningarna lyst med sin frånvaro under hennes aktiva karriär.

Det tar hon igen nu, när äldre inspelningar ges ut på löpande band av Sterling. Hittills har det kommit, om jag räknat rätt, nio volymer av romanskonserter, highlights från operascenen och även fullskaliga operor, som "Die Frau ohne Schatten", där bland andra också Birgit Nilsson sjunger, och nu senast "Maskeradbalen" från 1985.

Här framgår tydligt att Siv Wennberg väl försvarar sin plats i svensk sångarelit och operahistoria. I dessa 80-talsinspelningar har hon en stor, härlig röst; tät, stadig och stabil med den där intensiteten som ger vällustrysningar hos oss som gillar Wagner och kraftfulla sångare i det dramatiska facket. Hon sjunger rent, har en fantastisk dynamisk vidd - inte konstigt att hon är välkänd för sina pianissimon, och åt andra hållet tycks inte den orkester finnas som kan dränka dessa volymstarka stämband.

Dessutom är hon hypermusikalisk. I romanssångerna fraserar hon lekfullt, ledigt, naturligt; det låter bara rätt. I ett par av de nordiskt ljusa sångerna, som passar så bra för våra öron, går det kanske lite väl långsamt för min smak, men det är också en styrka att kunna tänja och mejsla ut fraser så mycket utan att tappa spänningen. Båda pianisterna följer henne fint; maken Bengt lite mer bestämt än den gracile Dag Achatz. Denna romansskiva bara glider in i örat, buren av att allt låter så rätt.

"Maskeradbalen" bär Verdis kännetecken: harmonisk, lättlyssnad och målerisk musik, med stora känsloskutt mellan bultande kärlek, mörkaste död, uppsluppenhet och triumf. Här sjungs alla roller med lätthet och flyt, och dessutom tycks sångarna ha valts så att deras klangfärg inte bara ska passa rollen utan för att besättningen som helhet ska ge lyssnaren så stor variation som möjligt.

I rollen som kung Gustav III hörs en av våra största svenska tenorer genom tiderna, Nicolai Gedda, och det är ett nöje att höra honom och Siv Wennberg i duett. Själv får hon bravorop efter att ha ägt scenen i andra aktens början; återigen med en musikalisk gestaltning som känns outstanding, och med en röst som alltid är njutbar i alla lägen. Den som inte har insett Siv Wennbergs magnitud som sångerska har nu både bok och skivor som hjälp för att ta igen skadan.

Annons
Annons
Annons