Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hovsångerskan Siv Wennberg - en färgstark primadonna sjunger ut

/

Intensiv, beundrad, kontroversiell. Hovsångerskan Siv Wennberg har skrivit sina memoarer.

Annons

Hon skulle bli pianist och hennes första kontakt med operan var som ackompanjetör till sångare under utbildning. Men livet ville att också hon själv skulle bli en operasångerska av internationellt format.

Nu ger Siv Wennberg ut sina memoarer - en berättelse om ett fantastiskt liv i en miljö utan motstycke vad gäller tradition, färgstyrka och känslotäthet.

Välskrivet och med nästan samma intensitet som i talet berättar hon om uppväxten i Timrå, med morfar som grundade Timrå musikkår, morbröderna som var amatörmusiker, föräldrarna som hade sina bekymmer och till slut separerade - och om den lärare vars stöd betydde så mycket för henne, Anna-Lisa Wallmark, kantor i Timrå kyrka. Och om pianistutbildningen på Ingesund, där hon inte platsade i kören det första året för att hon sjöng för starkt.

Det var orgellegenden Henry Weman som blev den förste att säga att hennes stämband var som granit, men om de mjukades upp blev nog resultatet förträffligt. Så småningom hittade hon till den legendariske sångpedagogen Arne Sunnegårdh, och så föddes en dramatisk sopran av klass, med en volym och en kraft som gav henne ett hem i det mest krävande röstfacket med rollerna av till exempel Wagner och Strauss.

Vi får följa med till debuten 1972 i Stockholm, då allt var ren och skär lycka i en stjärnspäckad "Valkyrian" med Birgit Nilsson som Brünnhilde. Nästan genast kom utlandsengagemangen och hela 70-talet var en stor framgångssaga för Siv Wennberg. Hon berättar om pärlorna, till exempel "Die Frau ohne Schatten" då hon åter sjöng med Birgit Nilsson; om samarbetet med Nicolai Gedda, Rolf Björling, Margareta Hallin, Gunilla af Malmborg, dirigenten Sixten Ehrling och tidens andra stora artister. Bland paradrollerna fanns Sieglinde i Valkyrian, Elisabeth i Tannhäuser och Senta i Den flygande holländaren, som hon sjungit i 16 uppsättningar i 10 länder.

Men även motgångarna kom, som när hon fick avsked från Frankfurtoperan och hamnade ute i kylan i operavärlden. Hon kom dock igen, med nytt fast engagemang på Stockholmsoperan, men kraschen strödde många stenar i hennes väg och skuggade hennes bana i många år framåt, inte minst försöken att etablera sig i USA där framgången uteblev. Operavärlden består inte bara av succéer, känslostormar och lycka; där finns också gott om konkurrens, rivalitet och baktaleri. Framgång föder också fiender, inte minst i ett minisamhälle där det finns så mycket begåvning, känslighet och prestige.

Siv Wennberg skriver väl och flödande och hon har bestämda åsikter om det mesta; om sångarkolleger och dirigenter, regissörer och chefer, kulturpolitik och traditioner. Hon kritiserar och hyllar med samma uppriktighet, även när det gäller de egna insatserna. Hon har ett och annat att säga om engagemang hon aldrig fått - till exempel har hon aldrig bjudits att sjunga i Wagnerhögborgen Bayreuth, aldrig i Malmö, sällan i Göteborg och sällan hemma i Timrå. Skivindustrin hörde inte av sig - förrän nu, då en hel serie äldre inspelningar har kommit ut under titeln "Siv Wennberg - A great primadonna".

Hon avskyr pop och rock, när man placerar äldre operor i nutidsmiljö och när en sångare pressar sig in i fel röstfack. Hon är kritisk mot dagens opera som hon tycker styrs av ekonomer, byråkrater och dilettanter, och omhuldar begrepp som kvalitet, kunskaper och tradition. Det är en rak och mestadels sund kultursyn, och visst har hon rätt till exempel i att det är botten att en operasångare aldrig syns i ett familjeunderhållningsprogram numera, medan det var kutym för 40 år sedan.

Så blir hennes bok inte bara en fyllig berättelse om ett liv - förutom ett excellent minne har Siv Wennberg också dagböcker att följa - utan också om en fantastisk kulturtradition i en glamorös och nästan sagobetonad miljö: operans. Med alla namn som passerar förbi blir det också en skildring av en bländande epok i svenskt kulturliv, kanske dess storhetstid. Därtill skriven av en impulsiv, färgstark person med tro på att människan får det som livet mätt upp åt henne. Någon som är glad för det liv hon har fått, som visst kan vara arg för ett och annat, men som inte är bitter.

Annons
Annons
Annons