Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gråtande män gör ingen skillnad

/

Eftersom jag inte gick på dagis tog det många år för mig att vänja mig – om ens någonsin – vid skolmiljön. Från att i många år varit en fri förortsunge som rände utomhus dag som kväll till att plötsligt sitta instängd i ett klassrum med en massa främmande barn, det var så dumt!

Annons

Jag kan inte minnas att jag lärde mig någonting då all energi gick åt till att hantera allt som var otäckt. Massa bråkiga killar som slogs, att hålla sig eftersom att be om nyckeln till toaletten var otänkbart, att aldrig visa sina känslor inför denna skock ungar – det vill säga, det skulle inte falla mig in i att någonsin gråta i skolan.

Aldrig i livet! Det var bara att hålla emot. Men tro inte att det ändå inte gick att reta en flicka som aldrig grät, då retar man henne för att hon INTE gråter! Små barn är så outgrundligt elaka och smarta. "Har någon sett Linda grina?" brukade blandas upp med "Kan Linda prata, eller?" (Jag var löjligt blyg.)

Vid ett tillfälle klarade jag inte att upprätthålla min gråtfria fasad utan började grina för att min storebrors kompisar var taskiga (jag minns inte om de slog mig eller stal något) och min kompis som var med mig gick raskt till skolan nästa dag och berättade för samtliga i omklädningsrummet att "vet ni vad jag såg i går, jag såg Linda grina!"

Man kan säga mycket om mig men gråter bland andra människor, det gör jag bara inte, jag vägrar att ge det till folk att skratta åt. Att gråta är att tappa kontrollen, det kommer inte på fråga att vara så där utlämnad.

När jag läser feministen Mats Söderlunds intressanta bok Göra män, som bland annat handlar om att män måste börja våga gråta tänker jag att jag kanske är en man. Söderlund skriver om vikten för män att våga tala om och visa sina känslor. Varför är det så viktigt? Om människor pratade mindre om sina känslor och slutade blanda in känslor i precis allting skulle vi ha en mycket lugnare värld och mindre konflikter.

Söderlund skriver om den klassiska parmiddagen där kvinnorna pratar om känslor och männen pratar om jobbet och olika fritidsintressen. Men det är tydligen fel. För att få vara en riktig feminist ska man prata om hur man mår och gegga ner sig i någon känslosmörja. Och vill en man fortsätta med sin passion, Söderlund tar exemplet sportfiske, efter han fått barn sviker han sin kvinna.

Jag tycker att kvinnor som inte har ett intresse utanför hemmet borde peppas att skaffa sig ett, istället för tvinga männen att ge upp sina. Att män gråter i grupp gör ingen skillnad.

Annons
Annons
Annons