Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Försvinnandet" – En demenspjäs som gör ont att se

TEATER: På onsdagskvällen 11/10 spelades föreställningen "Försvinnandet" på Folkets hem i Edsbyn. Kristian Ekenberg såg föreställningen när den gavs på Kulturcentrum Sandvikens scen.

Annons

Många gånger har jag skrivit kritiskt om Riksteaterns repertoar under senare år, men nu måste jag ge dem en eloge för modet att skicka ut denna produktion från Dalateatern på vägarna.

Maria Selbing och Åsa Ekberg i

”Försvinnandet” är så långt från lätt, publikfriande underhållning man kan komma. Jag förstår om det tar emot för många att gå ut i höstmörkret en vardagskväll för att se ett drama om en människa på väg in i demensens dimma. De som gör det blir dock rikt belönade. ”Försvinnandet” är ett slags vardagsnära teater som kommer människor nära.

Läs mer: Dementa får upprättelse på Dramaten

Ellen är en frisk pensionär, fortfarande med mycket liv kvar att leva, som långsamt börjar få sämre minne. Hennes omgivning uppfattar det utan att hon själv vill kännas vid problemet.

Hon stretar emot. Vill inte lyssna när maken och dottern ber henne söka hjälp. Hon är den sista som vet att hon nyss berättade exakt samma historia.

En av de mer lyckade aspekterna med ”Försvinnandet” är hur pjäsen hela tiden låter publiken se tillvaron med Ellens blick. Plötsligt är hennes make död, fast han fanns närvarande i rummet nyss. Och när dottern pratar med henne hör bara Ellen en kaskad av obegripliga ord, en effekt som samtidigt är komisk och djupt tragisk.

Den andra stora styrkan i ”Försvinnandet” är Maria Selbings rollprestation som Ellen. Hon hittar all förtvivlan och frustration i rollen, men hon kommunicerar också att Ellen är en stark människa i botten, dominerande i förhållandet till maken och en ganska besvärlig mamma till dottern med stora krav.

Läs mer: Vresrosor på demensboendet

Scenografin är nedtonad och gråtrist, och jag sätter ett stort frågetecken över kostymen och vad den ska säga om rollerna. I synnerhet den bisarra kostymen till barnbarnet, som visserligen är en förlänging av en märkligt skriven roll. En karikatyr av en tonåring som verkar vara skriven av någon som har sett gamla 1980-talsserier på tv.

”Försvinnandet” viker aldrig med blicken från det skoningslösa i åldrandet och nedbrytandet av en tidigare livfull och stark människa. Det är en föreställning som gör ont att se.

Läs mer: Teaterhöstenså blir den i Hälsingland:

*

TEATER

”Försvinnandet”

Av: Peter M Floyd

Regi: Åsa Ekberg

Medverkande: Maria Selbing, Susanne Hellström, Yngve Sundén, Eleonora De Loughery Nordin och Åsa Ekberg.

Föreställningen gavs i Folkets hem, Edsbyn 11/10

Annons
Annons
Annons