Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DEBATT: Är invandringen ljuset för landsbygden och en återkomst av det medborgerliga ansvaret?

/

De senaste åren har de allra flesta svenska kommuner haft befolkningstillväxt genom invandring från utlandet. Flyktingmottagandet har satt landsbygden i nytt ljus och väcker både framtidstro och framtidsoro, skriver Erik Westholm.

Annons

Vi har ju vant oss vid att urbaniseringen rullar vidare, obeveklig som en naturkraft. Det är många årtionden nu som ungdomar har flyttat till stadsregionerna och lämnat bakom sig en minskande och åldrande befolkning.

Men så hände något. De senaste åren har hela landet haft befolkningstillväxt, främst genom invandring från utlandet. Det är olika sorters folk; säsongsarbetare och européer som söker livskvalitet men framför allt flyktingar som söker skydd. Kanske är det tillfälliga flöden eller människor som flyttar vidare efter en kort tid på en förläggning eller i tillfälliga boenden. Men det har ändå gått ganska många år nu och nästan varje svenskt samhälle har ett eller flera matställen som drivs av människor från andra länder. De har hittat sätt att fylla ut hålen i en allt tunnare väv av mänsklig aktivitet på den svenska landbygden. De har upptäckt möjligheter i tomrummen.

LÄS MER: DTs artikelserie 100 ansikten - 100 berättelser - de asylsökandes egna berättelser

LÄS MER: KRÖNIKA: De ger Dalarna ett nytt ansikte

Under 2015 tog detta nya ett nytt stort steg när över tiotusen flyktingar kom till Sverige vecka efter vecka; människor från andra delar av världen vandrar med sin Lidl-kasse utmed vägarna i de svenska skogslandskapen. De kommer med olika kunskaper, förståelse och drömmar eller oro för framtiden. Men nästan inget av detta har förbindelse med platsen de kommer till. De söker en plats i tillvaron, men är själva platslösa, får stiga ut i en omgivning de inte känner och inte har några relationer till. De börjar på en geografisk nollpunkt. Vi vet att det kan lyckas och vi vet att det kan misslyckas.

Det nya är omfattningen och styrkan hos migrationen; det är så många på väg mellan länder och kontinenter från kriser som tycks utan lösning. Krig och fattigdom är inget nytt, men nu sprids kunskapen över världen om var det finns bättre utsikter till skydd. Kanske kan vi säga att det är ett nytt skede av globaliseringen att stora grupper av människor rör sig mellan land och stad, över berg och hav, som arbetskraft, flyktingar eller på jakt efter livskvalitet. Är det en ny folkvandringstid? Ingen vet vart den tar vägen ens de närmaste åren. Men den har redan satt landsbygden i nytt ljus; vi får sluta att tänka på den som ett förflutenhetens landskap.

Vi som har rötterna här har sett dessa förändringar men ändå inte, omedvetet värjer vi oss: den traditionella bilden av landsbygden sitter djupt och vårdas av en rikedom av hembygdsföreningar, museer, media, organisationer och så vidare. Kulturlandskapet är utfyllt av tanken på att vårda det som varit. Fyllt av institutioner som har tradering som ideal, vana vid att bevara också sådant som uppenbarligen har tjänat ut. På så vis bidrar landsbygden till sin egen tidslåsning.

Gorbatjov skrev i sin bok om förnyelsen, Glasnost, att trögheten att ta till sig förändringar är det som håller ihop ett samhälle. Om alla genast bytte spår i tanke och handling för minsta ny information skulle samhällen gå under, ramla framlänges på sina snedsteg. När Paul Müller fick nobelpris för upptäckten av DDT skulle vi kanske ha tagit död på hela naturen om inte denna skepsis mot det nya fanns. Kanske är det därför som kebabställena och pizzeriorna inte riktigt ingår i föreställningen om landsbygden trots att de är de nya mötesplatserna, de mest offentliga rummen i så många landsbygdssamhällen.

Kan vi säga någonting om vart detta bär? Jag tar hjälp av en liten genomgång av tryckta media, främst lokalpressen under januari och februari 2016 i Dalarna, där 3 procent av befolkningen nu utgörs av asylsökande (8 procent av befolkningen i Älvdalens kommun). Det skrivs förvånansvärt lite i lokalpressen om flyktingarna, vargfrågan verkar var betydligt större för dalfolket. Många kommuner har som strategi att ta emot flyktingar, man ser det som en välkommen inflyttningsvåg; ”vi behöver nya invånare och det spelar ingen roll om de kommer ifrån Syrien eller Mälardalen” är ett vanligt förhållningssätt. Men trots att kommunerna är så djupt engagerade med att ordna flyktingmottagandet förekommer de sparsamt i media.

Så vad rapporterar lokalpressen? Uppmärksamheten i pressen håller sig mest till nyhetsmaterialet och de flesta artiklarna är solskenshistorier. De visar upp människor på landsbygden som engagerar sig i flyktingarnas öde och är beredda att hjälpa dem. Privatpersoner organiserar insamling av leksaker och kläder, företag tar emot språkpraktikanter, förtjusta elever i fjärde klass får den ansvarsfulla uppgiften att vara mentor för var sitt flyktingbarn i skolan och frisören klipper flyktingar gratis. Här finns också berättelser om föreningslivets engagemang: Odd Fellow samlar in pengar till flyktingar, kulturföreningen ordnar fest med musik och mat för flyktingar, Rädda Barnen ordnar med läxhjälp. Och här finns samspelet mellan kommun, föreningar och enskilda människor. På biblioteket i Falun kan flyktingar ”låna en svensk”, det vill säga välja någon villig falubo för något slags personligt stöd eller hjälp med något. Det tycks som om biblioteket blir viktigt på ett nytt sätt; som offentligt rum när människor ska träffas över språk och kulturgränser.

Det här är förstås en väldigt ofullständig bild av situationen. Det finns ett annat tema i medierapporteringen, ett som pekar mer mot skuggsidan av det mänskliga. Det handlar om problem på asylboendena och kan antingen gälla bråk mellan olika grupper av flyktingar eller hot mot boenden. Och det finnas andra media där tonerna är hårdare. Dessutom är det ju så att de flesta asylsökande nu är på särskilda boenden och har ännu inte tagit plats i lokalsamhället. Vi vet ganska lite om vad som väntar. Men det är alldeles klart att föreställningen om landsbygdens folk som motståndare till invandringen är orimligt förenklad.

Här verkar det snarare som om flyktingarnas ankomst är en injektion. Föreningslivet, som har varit på nedgång i decennier får nya uppgifter. Människor öppnar sig för att hjälpa de nya invånarna. Butiken får nya kunder som frågar efter andra varor. Varje kommunalråd, kanske nästan varje kommunanställd står inför nya uppgifter och utmaningar. Nu handlar det inte om att förvalta en långsamt krympande skattebas utan om att lösa nya situationer som ställer krav på kreativitet, flexibilitet och öppenhet. Det är en situation som är långt ifrån den nedgångsberättelse som länge präglat landsbygdsdiskussionen.

Det har ofta hävdats att den starka staten är något vi har istället för ett rikt civilsamhälle där människor gemensamt och på frivillig basis tar ansvar för varandras välfärd. Men välfärdsstaten växte fram ur en starkt idéburen kollektiv organisering baserad på, arbetarrörelsen, bonderörelsen, kvinnoorganisationer, frikyrkor, nykterhetsrörelsen och så vidare. Ett sätt att se på detta är att civilsamhället blev så välorganiserat att det övergick i en välfärdsstat. När staten, kanske kring 1970-talet, tog på sig de största anspråken att stå för välfärden, så kom frivilligas engagemang att uppfattas som en rest av ett ”välgörenhetssamhälle”. Välfärd blev en rättighet och ingen skulle behöva be sina medmänniskor om hjälp. Men de senaste decennierna har välfärdsstaten vinglat fram och delvis krackelerat, ifrågasatt som politisk idé, utmanad av lågskattepolitik och ökande inkomst- och förmögenhetsskillnader.

Flyktingsituationen ställer en fråga på sin spets som ändå ligger i luften när vi ser krisen i de offentliga systemen. Stat och kommuner behöver skatteintäkter från de stora grupper som nu är rikare än någonsin. Nu behövs den starka staten och samtidigt är den på kort sikt otillräcklig, flyktingarnas ger exempel på behov av hjälp och stöd som inte bara gäller ekonomiska resurser utan också sociala relationer. Det finns något djupt mänskligt i den här frågan; möjligheten till ett nytt och fruktbart medborgarkontrakt där människor engagerar sig i något mer än sin egen närmsta krets. Med en optimistisk tolkning så öppnar sig en möjlighet att bygga om välfärdsstaten med ett nytt kontrakt som åter gör medborgaren medansvarig för samhällsbygget.

Kanske är det konturerna av något sådant vi skymtar i solskenshistorierna från den svenska landsbygden.

Erik Westholm

Kulturgeograf, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet och Högskolan Dalarna

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons