Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Kristina Wicksell: Dålig mamma eller osjälvständig kvinna?

/

Jag tycker att det är sorgligt att familjen värderas så lågt i vårt samhälle, men står detta verkligen i konflikt med idén om jämställdhet?

Många barn är på sina förskolor uppemot tio timmar om dagen varje dag. Nu blir dessutom nattis - förskola fast på natten - allt vanligare för barn till skiftarbetande föräldrar. Hur påverkar det barnen att vara ifrån sina föräldrar så mycket? Är det alls bra för riktigt små barn att gå på förskola? Då och då hör vi experter slå larm om detta, och frågan används som ett politiskt slagträ i jämställdhetsdebatten. Har kvinnors frigörelse från hemmen gått för långt? Är jämställdhetsfrågan viktigare än barnens bästa? Dessa frågor kommer ofta på tal när diskussionen är igång.

Jag tycker att det är sorgligt att familjen värderas så lågt i vårt samhälle - och att karriären i så många fall tycks vara viktigare än de egna barnen - men står detta verkligen i konflikt med idén om jämställdhet? Är inte frågan bredare än så?

Kampen för jämställdhet har genom historien fokuserat på att lyfta kvinnor till mäns nivå - att kvinnor ska få samma rättigheter och möjligheter som män. Detta har främst skett genom att kvinnor också ställt samma krav och förväntningar på sig själva som det tidigare bara ställts på män. En lyckad karriär är ett sådant krav.

Idag har detta blivit ett moment 22. En kvinna som satsar på karriären och som därför låter sitt barn vara på förskolan hela dagarna får bära skulden att vara en dålig mamma. Men en kvinna som väljer att vara hemma med sitt barn blir i stället skuldbelagd för att hon inte är en självständig kvinna. Något mellanalternativ finns sällan, och även om männen visserligen tar allt större ansvar i hemmen så är det fortfarande inget krav på dem, utan en positiv bonus. Ansvaret ligger på kvinnan, och därmed också skulden när barnen bortprioriteras. En man utmålas sällan som en dålig pappa för att han satsar på karriären.

Förutom problematiken kring ojämställdhet i förhållanden (som det faktiskt handlar om) finns det väldigt många ensamstående föräldrar som inte har något annat val än att låta sina barn vara hela dagar på förskolan. Att skrämma dem med forskning skapar bara skuld.

Så vad är lösningen? Dels behöver vi skapa ett samhälle där karriär och jobb inte värderas högre än allt annat. Då skulle det också bli naturligt för männen att stanna hemma och spendera mer tid med familjerna. Dels handlar det om att skapa en arbetsmarknad och en lönenivå som ger alla – även ensamstående och lågavlönade föräldrar – möjlighet att kombinera jobb och familj.

För borde vi inte alla ha det som mål att jämställdhet och familjeliv ska kunna kombineras?

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons