Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Holm sätter gråtande kung på scenen

/
  • I april åker Staffan Valdemar Holm till Chile för att undersöka förutsättningarna för ett teaterprojekt i en övergiven teater i Atacamaöknen.

Männen gråter hos Schiller, och det tycker Staffan Valdemar Holm är härligt. Hans avskalade uppsättning av "Don Carlos" är en känslostark avskedsgåva till Dramatenpubliken, men kanske ännu mer ett konstnärligt statement.

Annons

Scenografin är begränsad till några brev, en kniv och en silverfärgad högtalare. Väggarna är svarta. Bente Lycke Møller gör Spanien till ett klaustrofobiskt schakt där en förtvivlad kronprins, Don Carlos, söker både sin fars och sin styvmors kärlek.
Skådespelarna har i princip likadana kostymer som sin regissör. Inga peruker, på sin höjd höga klackar och en portfölj att ta spjärn emot.
- Vi tänkte att vi skulle ge en intressant uppgift till skådespelarna: att gestalta allt. Det går inte att spela kostym. Bente bestämde att alla skulle se ut mer eller mindre som jag, hon blev sur på mig: "alla ska se ut som dig, din jävla idiot". Jag tyckte det var intressant, säger Staffan Valdemar Holm.

Skådespelarna var, inte helt otippat, till en början inte lika förtjusta. "Det här modet att skala av allt kräver enormt mycket av skådespelarna" skriver Örjan Ramberg (som gör den tyranniske, till slut gråtande kungen) på Dramatens blogg.
Men resultatet känns många gånger skört och nära.
- Vi har varit igenom en process där alla försökt få någonting att hålla sig till, ett ärr, en speciell frisyr, men jag har sagt nej, nej, nej.
Just den här dagen är stämningen upprörd på teatern, men av andra skäl. Dagens Nyheter har publicerat en stort uppslagen bild på de skrattande herrarna i Stockholms stadsteaters "I väntan på Godot".
Dramatens medarbetare, och dess förre chef, som fått repertoaren nagelfaren utifrån könsfördelningen på och bakom scenerna, menar att samma gäng på nationalscenen skulle ha väckt medialt ramaskri.
- Jag är emot räknefeminism, men vi skulle övervägt noga innan vi gjorde något sådant.

"Don Carlos" däremot ser han som självskriven. Ett på samma gång politiskt uppfordrande drama som historien om en familjs härdsmälta. Staffan Valdemar Holm, i Sverige den tyska dramatikens banérförare, talar om "min Schiller"; han hade svårt att släppa till en annan regissör. Nu blir uppsättningen ett avsked.
- Den är ett credo. Jag vill försvara en konstnärlig teater. Det finns tendenser i Europa, men kanske ännu mer i Sverige, att bli mer och mer semikommersiell, särskilt på de stora scenerna. På det sättet är den här uppsättningen att statement, särskilt när man lyckats presentera en kulturutredning på 900 sidor utan att diskutera vad som är bra och dåligt, det är livsfarligt. 

Har du läst den?
- Tror du jag skulle läsa 900 sidor om de inte är skrivna av Proust? Jag sitter i den danska teaterutredningen och det är klart jag kollat upp vad de gör här. Jag tycker det verkar vara ett halvkorrupt företag. Birgitta Englin sitter i utredningen men också i refensgruppen för scenkonst liksom Linus Fellbom och Farnaz Arbabi som också jobbar på Riks. Jag har inget emot dem som personer, men jag tycker det är fel.

Nu väntar "Richard III" i Köpenhamn, "Electra" på Operan i Stockholm, "Baccanterna" i Belgrad och "Tartuffe i Frankrike". Men först återvänder Holm till teatervänner från förr i Chile, för att om möjligt, få gehör för ett projekt på en övergiven teater, i en övergiven stad i Atacamaöknen:
- Vad händer om man stoppar in en teater där det finns absolut ingenting? Som dessutom var koncentrationsläger under Pinochets regim, det är en laddad plats. Jag har lite idéer om vad man skulle kunna hitta på. Sådant vill jag hålla på med nu. 

Erika Josefsson/TT Spektra

Annons
Annons