Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Hälsingland var en fristad

/
  • Typisk finnskogsmark. Gran, högt läge, fiskevatten. Kjell Fasth brukar skogen med moderna metoder, men även på skogsfinnarnas tid röjde man stora arealer, och sedan kom slyn.
  • Överallt under finnskogarnas yta finns sot.
  • Finnskogsentusiasten Kjell Söderlund får äntligen se kungens brev, i Alice Johanssons och Kjell Fasths kök.
  • Kungens brev från 1613.
  • På Kjell Fasths marker finns grunden från en gammal backstuga. Förmodligen har det kopplingar till de finnar som en gång koloniserade skogen i västra Hälsingland.

Det här är historien om hur Hälsingland tog emot mängder av driftiga flyktingar.

Med sin överlägsna teknik kunde de överleva på marker som hälsingarna inte ville ha. Med tiden blev de smått förmögna uppe i skogarna.

Överallt i västra Hälsingland finns minnen av forna tiders överlevnadskonstnärer.

Annons

– Det spelar ingen roll var i Gullberg man gräver så är det ett sånt här lager sot.

Kjell Fasth sparkar bort mossan med skogshuggarstöveln. Ett par centimeter ner är jorden alldeles svart.

Han lever av skogarna kring föräldragården i Gullberg i sydvästra hörnet av Hälsingland. Det har hans släkt gjort i 14 generationer. Sotet berättar historien om varför byn finns.

Gullberg är en av Hälsinglands mest avlägsna byar. Kilometer efter kilometer på grusväg. Uppåt och uppåt. Så långt upp som havet aldrig har nått. På den här höjden växer helst inte vanliga jordbruksgrödor. Men marken är ganska bördig, den domineras av gran.

Så öppnar sig skogen, och där ligger den lilla välmående byn. Att den har varit rik syns på de stora gårdarna. Kjell Fasths anfader Olof Larsson fick kungens tillåtelse att bo här i november 1613. Sedan dess har Gullberg växt och växt. Till slut fanns här tio gårdar, och tio hektar är uppodlade. Guldåldern var första delen av 1900-talet, då det till och med fanns en egen skola.

Tänk dig att du flyr från terror och inbördeskrig i ditt land. Du flyr över havet, vandrar genom ett befolkat odlingslandskap. I packningen har du utsäde, eldstål, såg och yxa. Kanske är din familj med, kanske hoppas du att de ska kunna komma efter. Du vandrar uppåt och uppåt, upp mot de stora skogarna med sina vargar och björnar. Mäktiga trollkrafter bor också i skogen, det vet du.

Du kan få bo på kungens mark, bara du är där ingen annan vill vara. Du måste noga hålla avståndet till svenskarnas byar och fäbodar. I den djupa urskogen, där kan du vara välkommen.

Kanske har du släkt som redan bosatt sig i närheten, som kan peka ut bra platser. Höga väldränerade söderlägen med vatten i närheten.

Du väljer en plats mellan åldriga granar där du hoppas kunna bygga din framtid. Första dagen bygger du en enkel kåta som skydd mot vädret. Andra dagen börjar ditt nya liv. Du måste skaffa kött och samla ved innan vintern. Men du måste också börja förbereda en svedja. Det är genom att bryta ny mark med eldens kraft du har chans att överleva. Ja, på sikt till och med bli rik.

Tänk dig det.

Så var det för många finska medmänniskor för 400 år sedan. Ingen vet hur många de var, men finntorpen bredde ut sig i skogarna ända från södra Lappland till Tiveden vid Vätterns strand. Nu är de flesta av finnarnas boplatser återlämnade till skogen. Men det är inte alls osannolikt att du själv härstammar från en sådan modig, och kanske desperat, pionjär.

Sverige låg i ständiga krig med Ryssland på den här tiden. De svenska soldaterna inkvarterades hos lokalbefolkningen i Finland med tvång. De åt deras mat, våldtog och slogs. Till slut tog finnarna till vapen mot denna ockupation, och ett blodigt inbördeskrig utbröt på finsk mark. Det var mot den bakgrunden som kungamakten lät finnarna fly hit till våra skogar. För att få anlägga en gård var de tvungna att ha ett så kallat nedsättningsbrev. Det gav också skattefrihet de 6-7 första åren, så man hade en chans att komma i gång.

Kjell Fasth har kvar anfadern Olof Larssons nedsättningsbrev. Han hette förmodligen Olavi egentligen, men i de offentliga pappren blev man uppskriven på svenska. Brevet ligger i kassaskåpet, svept i en linnehandduk tillsammans med andra dokument som tillhör släktgården.

Kjell hämtar bunten, lägger den på köksbordet och viker undan duken. Överst ligger brevet som låg framför den 19-årige Gustav II Adolf för på dagen 400 år, två veckor och fyra dagar sedan. 5 november 1613 hade Olof Larsson och hans kompis Knut Persson, Nuutti på finska, från Grannäs gått till Falun för att träffa kungen. Med en svårtydd handstil, som hämtad från en saga av Tolkien, har kungens skrivare plitat: "Vi Gustaf med Guds Nåde […] gör veterligt, att efter denne brevvisare Knut Pedersson och Lars Henriksson hava för någon tid sedan upptagit gårdar och torpställe uppå kronans egendom uti Alfta socken[…] . Ödmjukeligen för den skull begärandes samma torpställen att njuta och behålla sedan de dem hava upptagit, röjt, byggt och kommit till makt, […]" Under har kungen rafsat ner en vild namnteckning.

Kjell Fasth och hans familj har länge anat att brevet ska ha funnits någonstans. Men de hade inte letat så värst noga. Det kunde ju också ha varit förstört av någon av de bränder som drabbat gården genom århundradena. För ett tag sedan letade de ordentligt. Mycket riktigt. Där bland alla viktiga papper låg brevet med kungens kråka.

Det finska arvet har varit självklart och kanske inte så spännande. Fast när Kjell tänker på saken har han nog lite av Olof Larssons kynne i blodet.

– Jag trivs i skogen och har inget behov av att se folk omkring mig hela tiden, konstaterar han.

Kjell Fasth har en karta över Gullberg, som upprättades 1752. Runt byn finns en gigantisk triangel, med en spets vid sjön Tälningen och en vid Mållången. Kjell bedömer att det är mer än 1 000 hektar, mark som Gullbergsfolket fick använda fritt.

Kjells farmor visste namnen på alla gårdens åkrar; Västeromtjärn, Käringfallet, Risve. I namnen finns gårdens minnen. Kärringfallet kan ha att göra med att kvinnor har fällt träden där åkern är nu. Risve är nog en kortform av ria-svedjan. En svedja där man byggt en ria, en torklada för säd.

Medan svenskarna slet i dalgångarna använde finnarna svedjerågen som de tagit med sig från hemlandet. Den var deras guld. Rågen sås i varm aska, och ger mångfalt större skördar än svenskarnas säd.

Men den krävde stordrift och uthållighet. Först fällde finnarna all skog på ett stort område. Alla de mäktiga kådrika granarna skulle fällas åt samma håll. Träden fick ligga och torka i minst ett år. Sedan kom den stora junidagen då man tände eld. Det sägs att branden blev så kraftig så stockarna lyfte från marken.

Innan askan svalnat sådde man sin svedjeråg. Den gav ingen skörd förrän året därpå, då kom äntligen utdelningen i form av säd till mjöl och försäljning. Varje sått korn kunde ge hundratals korn från manshöga strån.

Svedjefinnarnas kor, hästar, getter och får kunde också livnära sig på svedjorna. Dels kunde de beta rågen första året, dels gav svedjorna rikt med gräs efter några år. När en svedja övergavs tog lövslyn över. Löven kunde också skördas och ges till djuren.

Enligt gamla skattelängder hade finnarna ungefär tre gånger så många djur som svenskarna på sina gårdar. Djurens gödsel hjälpte till att öka avkastningen ännu mer. Finnarna kunde leva gott själva, hålla sig med drängar och pigor, och även sälja en hel del av gårdens produktion.

I morgon söndag firas Finnskogen 400 år, på Alfta hembygsdhus. Föreningen Finnskogsriket har bjudit in några av landets främsta experter på finnskogarnas historia.

Många fascineras av dramatiken i finnarnas flykt och framgångar. Föreningen Finnskogsriket brukar säga att bortåt två miljoner svenskar på något sätt härstammar från en skogsfinne. Av infödda hälsingar kan det vara så många som varannan.

Bollnäsbon Kjell Söderlund tycker att det är viktigt att sprida kunskapen om skogsfinnarna. Hans intresse började när han upptäckte att han härstammade från skogsfinnen Nuutti, som kom till Grannäs i Alfta socken för 400 år sedan. Han var kompis med Olof Larsson i Gullberg som ligger ett par mil bort. Nuuttis torp är ödelagt sedan länge men har ändå bidragit med mycket av den kunskap vi har om skogsfinnarna. Det grävdes ut arkeologiskt under åren 2003 till 2008. Utgrävningarna visar att finnarna levde på både fiske, jordbruk och i viss mån jakt. Man hittade också tolv utländska pipor av lera, kritpipor, och rester av ett praktfat i tysk keramik, tillverkat 1620. Finnarna var också väldigt tidiga med glasfönster i sina stugor. Alltihop bevis på rikedom.

Om några månader kommer en bok om Nuutti och hans torp (se faktaruta).

Kjell Söderlund har också skrivit novellen här intill om sin anfader. Den bygger på fakta, och Kjell Söderlund har gestaltat hur det kunde vara för Nuutti att stå inför kungen och hoppas på en framtid.

Svedjefinnarnas framgångssaga blev i många fall kort. Lika generöst som de blev hitbjudna, lika plötsligt rycktes grunden för deras försörjning bort. 1647 blev det förbjudet att svedja i Kronans skog. Veden behövdes för att göra kol. Den skulle användas till att framställa järn, till krigen och till export.

Kjell Fasth har inga barn. Men någon av hans systers barn är kanske intresserad att ta över släktgården i Gullberg. Det går att leva på de 500 hektaren skog, säger Kjell.

– Har de lyckats överleva här i så många år tidigare är det väl synd om det ska ta slut nu.

Annons
Annons
Annons