Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lupinen – en vacker fiende

/
  • I dikeskanten norr om Hassela fanns för sex år sedan en stor artrikedom. Ann-Cristin Jäderholm tog bilder på orkidéerna jungfru marie nycklar och brudsporre, samt prästkrage, midsommarblomster, stormåra, daggkåpa, smörblomma, fibbla, ormrot, brunört, skogsklöver, vitklöver, gulvial, skogskovall, brudborst och flera sorters gräs. Lupinerna är ofta vackra, men konkurrerar ut arter som är viktiga för fjärilar, bin och andra insekter.
  • Här, i en dikeskant norr om Hassela fanns för bara några år sedan en mängd arter av blommor och gräs. Idag finns nästan bara lupiner. De är vackra att se på under blomningen, men orsakar stora problem som kan bli dyra för samhället att lösa.

Lupinerna vajar i vackra violetta nyanser längs vägarna, men de kan också beskrivas som blommornas version av mördarsnigeln. De sprids snabbt och hotar allvarligt de svenska ängsblommorna, och i förlängningen hela vårt ekosystem.

– Det är tragiskt, säger Anders Delin, ordförande i Gävleborgs botaniska sällskap.

Annons

Ann-Cristin Jäderholm är bekymrad över hur fort det gått. I dikeskanten utanför Hassela fotograferade hon för sex år sedan en mängd olika blommor, som prästkrage, stormåra, brudsporre och ormrot. I dag hittar hon nästan bara lupiner på samma plats.

– Jag ser ju att de inkräktar på de få marker som ängsblommorna har kvar idag, säger Jäderholm, som är aktiv inom Naturskyddsföreningen.

Vägkanten norr om Hassela är långt ifrån den enda som tagits över. Lupinerna har på kort tid brett ut sig över i stort sett hela Sverige. Det är ett stort problem för de svenska ängsblommorna, som förr växte rikligt på ängsmarker. De har missgynnats av dagens mer ensidiga jordbruk, men har just vägkanterna kvar som sin kanske sista arena. Där trängs de nu undan av lupinerna.

– Ängsblommorna är kända för att vara lågvuxna, vilja ha mycket ljus och gilla kvävefattig jord. Alla de tre faktorerna gör att de missgynnas av lupinerna som drar åt sig kväve, är högvuxna och skymmer lägre växtlighet, säger Anders Delin, ordförande i Gävleborgs botaniska sällskap.

Lupinerna är framkorsade för att bli växtkraftiga och har i stort sett inga fiender i den svenska naturen. De är kvävebindande genom sina rotknölar som innehåller kvävefixerande mikroorganismer, vilket betyder att de göder både sig själva och de arter som växer intill. Våra ängsblommor trivs däremot i en kvävefattig miljö.

– Det är tragiskt, säger Delin, som ser lupiner och andra invasiva arter som ett mycket stort miljövårdsproblem.

Men inte bara växtligheten hotas av lupinerna. Anna Lejfelt-Sahlen, anställd på SLU och redaktör för Artdatabankens stora verk Nationalnyckeln, menar att lupinernas utbredning påverkar hela vårt ekosystem.

– Naturligtvis, i allra högsta grad. Även på till exempel Island är det här ett jätteproblem. Där bekämpar man lupinerna genom att bränna dem.

Hon berättar att fjärilar och andra insekter oftast är starkt knutna till en eller ett par arter som de känner igen. En anpassning som bygger på instinkt och har utvecklats under mycket lång tid. Lupinerna känner de inte igen, därför är de inte intresserade av deras nektar, eller att lägga sina ägg på dem.

– De står helt enkelt inte på matsedeln för våra svenska insekter. Om en fjäril är van att lägga sina ägg på käringtand så vill den ha käringtand. Lupinen har sitt ursprung i Nordamerika och är därför extra främmande här.

När insekterna missgynnas påverkar det i sin tur andra djur och växter som är beroende av dem.

– Det blir en fattigare värld helt enkelt. Till exempel blir det färre fjärilar och vilda bin, då blir det också sämre pollination av bärbuskar och fruktträd och så vidare.

– Lupinen blommar en kort tid med väldig prakt, men resten av året ser det ganska tråkigt ut. Med en mer varierad flora blir det vackert en större del av året, säger Anna Lejfelt-Sahlen.

Annons
Annons
Annons