Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finsk invandring öppnade ödemarken

/
  • Skogsfinnarna var skickliga hantverkare. Allt som behövdes till hushållet och för förvaring tillverkades på gården.
  • Näver var ett viktigt material för skogsfinnarna. Denna ryggsäck med remmar av ålskinn finns på Gammelgården Bortomåa i Fågelsjö.
  • I sommar kommer Finnmarkens historiegrupp att ordna turer till några av de gamla finnbosättningarna. Kartan visar fyra av dem, de gamla finntorpen Ryggskog, Tenskog samt norra och södra Losskog från 1742.
  • I Smedjan visade skogsfinnarna skin skicklighet. Här tillverkades verktyg av allehanda slag. I förgrunden den speciella finnplogen, där man med ett enkelt handgrepp kunde ändra hur djupt plogen skulle skära i marken.

400 år har gått sedan den förste Savolax-finnen bosatte sig i Los, något som kommer att firas under årets Loosvecka.
Finnarna med sitt svedjebruk satte stark prägel på utvecklingen i Los och på Orsa finnmark. En hel del av deras traditioner, seder och bruk har levt kvar in i våra dagar.

Annons

Av nedsättningsbrevet från den 3 januari 1614 framgår att finnen Bertil Persson var den först som fick tillstånd att slå sig ned i trakten.

"... att denne brevvisare B Persson haver varit här hos oss i all underdånighet ödmjukeligen begära att upptaga torpeställe upp vår och kronans skog i Hälsingland uti Färila socken."

Så lydde det tillstånd, undertecknat av konungen, som gav Bertil Persson rätt att slå sig ned vid Lossjön.

Han kom att följas av flera. Finnbosättningarna ökade snabbt i antal. 1630 fanns enligt en förteckning tio finnbosättningar i Los och på Orsa finnmark. Kvarnberg, Tenskog. Björkberg, Hamra, Sandsjö, Tandsjö, Los, Ryggskog, Össjö och Karsvall var de första byar som har sitt ursprung i den finska invandringen.

Vad var det då som lockade Savolaxfinnarna att söka sig från Finland, över havet och bosätta sig i de milsvida, öde skogarna i Hälsingland och Dalarna?

I Finland, som sedan 1200-talet var en del av Sverige, växte adelns markbehov. Mer moderna metoder för att bryta mark och odla gjorde att det mycket markkrävande svedjebruket fick allt mindre utrymme. I Savolax var svedjebruket utbrett och dessa bönder blev allt mer trängda. Ett bondeuppror och ständiga krig med Ryssland, som utkämpades på finsk mark, under 1500-talet bidrog också till att minska de ekonomiska förutsättningarna i Savolax och spä på missförhållanden.

När så den svenske konungen lockade med fri mark och sex års skattebefrielse i ödebygderna var det många som tog chansen. 10 000-tals finnar, i Värmland tror man att omkring 6 000 finnar slog sig ned där under 1600-talet, flyttade över till Sverige.

De första finska bosättningarna i Hälsingland grundades under 1590-talet i de södra delarna av landskapet.

De finska invandrarna använde sig av svedjebruket för att bryta mark. Det var en metod som krävde stora ytor. Det tog också fyra år från det att svedjandet inleddes till första skörd.

För en svedja valdes ett område med granskog. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träd och de fick sedan torka i ett eller två år. Det tredje året brändes svedjan och när askan svalnat såddes svedjerågen Redan samma sommar kom de första, små rågtuvorna. Under sommaren betades rågen av boskapen och övervintrade till det fjärde året. Då hade rågen växt till ordentligt, omkring 40 strån i varje tuva. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen, som torkades på hässjor eller i rior. Gynnsamma år kunde svedjan ge upp till 100-falt. Av en liter utsäde kunde man skörda 100 liter råg.

Svedjebruket hade sina nackdelar. Man fick bara en eller två skördar på samma ställe. Fördelen var att på den förbrukade svedjan växte gräs och det blev goda betesmarker för böndernas boskap. Skogsfinnarna hade ofta mycket boskap. De förbrukade svedjorna och slåttermyrarna gav rikligt med bete.

Svedjebruket, som till en början uppmuntrades av statsmakterna, kom i konflikt med bergsbrukets stora behov av träkol och så småningom kom svedjebruket att förbjudas.

Finnarna hade i många avseenden ett sätt att bygga sina hus som skilde sig från den svenska byggnadstraditionen. De viktigaste byggnaderna i en finsk bosättning var pörtet eller rökstugan, bastun och rian. I pörtet bodde familjen, i bastun badade de och i rian torkade de säden.

I rökstugan, en timrad byggnad, fanns en stor, murad stenrösugn i ena hörnet. Byggnaden saknade skorsten. Röken leddes genom en rökkanal av trä, som gick från ett hål i mellantaket och ut genom yttertaket. Rökugnen fungerade som värmemagasin och husfolket behövde bara elda en gång per dag, även under vintern, för att hålla värmen.

I dag finns inget av finnarnas pörten kvar. Vid sin vandring genom Los och Orsa finnmark 1817 konstaterade Carl Axel Gottlund att skogsfinnarna anpassat sig till svenska byggnadstraditioner och att de flesta pörten redan var försvunna. Under resorna skrev Gottlund dagbok och gjorde anteckningar om finska språket, släktnamn, traditioner, seder och bruk på finnmarken, vilket vi återkommer till i senare avsnitt.

Källor:

Skogsfinnarna i Skandinavien, projektarbeten vid Mälardalens högskola av studiegruppen I Los. 2009.

Svedjefinnar – om 1600-talets finska invandring i Gävleborgs län, Kjell Lööw. Rapport 1985:1 från Länsmuséet, Gävleborg.

Los och Hamra Finnbygder, ur C A Gottlunds dagbok, särtryck 1970.

Seder och sägner från Loos socken, traditioner i en finnbygd, Lars Lundin efter uppteckningar av Imber Nordin-Grip, 1998

Annons
Annons
Annons