Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fågelsjöfinnarna var vida berömda

/
  • I smedjan tillverkades flintlås till lodbössorna.
  • Jan-Åke Karlsson På Gammelgården bortomåa i Fågelsjö, visar hur skogsfinnarna bearbetade järnet för att tillverka bösspiporna.
  • I Gammelgården bortomåa hänger bössor som tillverkats på gården på rad
  • Skogsfinskt svepskrin som finns på Los hembygdsgård.
  • När skogsfinnarna vandrade omkring i bygden hade de egentillverkade näverskor på fötterna.
  • Finnättlingarna var skickliga smeder. Till det här härbret vid Gammelgården i Fågelsjö finns sju kluriga lösningar för lås, vilka smiddes på gården.

De finnar som slog sig ned i våra trakter under 1600-talet var skickliga hantverkare. De hade stora kunskaper i järnframställning och speciellt den finska bosättningen i Fågelsjö blev vida känd, inte minst för sin bösstillverkning. Fågelsjöfinnarna var också vittberesta och reste runt på marknader i Sverige och Norge för att sälja sitt hantverk.

Annons

De finska bosättningarna i Fågelsjö skedde sent. De skogsfinnar som slog sig ner i Fågelsjö omkring 1670 hade redan bott i Sverige under två generationer och kom närmast från Tandsjöborg, omkring en och en halv mil söder om Fågelsjö.

Området lämpade sig föga för svedjebruk, då det var stenigt och sankt med stora myrområden i byns närhet. Myrarna gav dock rikligt med hö och på den mark som bröts blev det bra bete för att hålla boskap.

Finnbosättningar låg i regel intill en sjö eller annat vattendrag. Jämn tillgång på fisk var viktigt för att täcka behovet av protein. Fisken fångades i not eller nät. På några platser nämns att man fångade fisk med stängselliknande fångstanordningar som placerades i sund.

Jakten var också viktig, även om man inte åt viltkött varje dag. Småvilt fångades med snara eller andra småfällor. Storviltjakten var starkt reglerad. Älghudarna efterfrågades av kronan, då de användes vid tillverkning av persedlar för militärt bruk.

Många skogsfinnar utsågs till kungens skyttar. Deras uppgift var främst att skaffa älghudar och skinn till kronan. Eftertraktade var också skinn från lodjur, bäver, mink, mård och ekorre.

Jakt och fiske var viktiga källor för att byborna skulle klara sin försörjning. Det sägs att Fågelsjöfinnarna var skickliga jägare, inte minst beroende på de bössor, som tillverkades i byns smedja.

Finnarna var skickliga bergsmän och duktiga på att framställa järn. Malmen fann de i sjöar och myrar i byns närhet. Även rödjord samlades in för att tillsammans med sjö- och myrmalm i gropar i marken eller blästerugn förvandlas till järn.

Rödjorden smältes i gropar eller ugnar i marken, vilka tätats med stenar och lera. Ugnarna eller blästorna torkades och förvärmdes med en ordentlig vedbrasa. De fylldes sedan med träkol och rostad, förbränd rödjord lades ovanpå. Med bälgar blåstes luft in genom ett hål i marken. Efter många timmar kunde man ur slaggen få en porös, glödande klump av mjukt järn, som bultades ihop med slägga på en sten till fint smidbart järn.

På samma sätt behandlades sjö- och myrmalm.

Av järnet smiddes bösspipor, flintlås och detaljer för att utsmycka stock och kolv.

Lodbössor, som tillverkades i Fågelsjö, började användas under 1500-talet och användes fram till 1900-talet.

Lodbössan är ett mynningsladdat, spiralräfflat kulgevär, avsett för jakt. Den hade en relativt klen kaliber, cirka 6-15 mm. Med vapnen sköt man lod eller runda blykulor. Vapnet användes framför allt av allmogen. Det var då försett med flintsnapplås av svensk utfjäderstyp. Under 1800-talets senare hälft ersattes det med slagsnapplås eller slaglås. Det uppgavs att lodbössor hade god precision på omkring 100 till 150 meters avstånd.

I dag finns Sveriges bäst bevarade lodbössmedja i Fågelsjö.

C A Gttlund berättar i sin dagbok 1817 om en bössa, tillverkad i Fågelsjö, han fick med på sin vandring:

"Pipan var visserligen till det yttre nog massif, men utan flagor eller rispor; kalibern, försedd med 6 rifflor, som vände sig 2 1/2 gång ikring, inrymde en kula något större än en ärt..."

Att gevärsstocken var så kort förklarades med "att de alltid enär de gå i skogen, kasta bössan över akseln, till och med när de plöjde åkrarna, hängde den mången gång över skuldran."

Att de alltid bar bössan berodde på fruktan för att anfallas av svenskarna. enligt Gottlund..

Skogsfinnarna var också skickliga snickare. Med svepteknik tillverkade nyttoföremål för hushållet och för förvaring. Grunden för de typiskt finska skrinen var ett stycke träspån som sveptes ihop och fästes i en rundad rektangulär träbotten. Svepets ändar fästades i varandra. Locket var platt och saknade sarg.

Näver var ett viktigt material. Av det gjordes ryggsäckar och korgar, men även skor.

Annons
Annons
Annons