Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

TV+TEXT: Här svänger det om Inga Hjohlmans ko

+
Läs senare
/
  • Inga Hjohlman och Torun Eliasson tittar fram bakom skulpturen Vi i utställningen på Bollnäs Konsthall. I bakgrunden syns Toruns målningar Uppdragen eka och Får.
  • Vem är den stiliserat huggna kvinnan med uppvända händer i skulpturen Här? Den simmande kon är ännu ett bevis på Inga Hjohlmans nära relation till djurlivet på en gård.
  • Skuggspel, av Inga Hjohlman.
  • Torun Eliassons målning heter Lim-Johans hus.
  • Inga Hjohlman är också säsongens utställare i Smôgan, den inglasade hörna av Kulturhuset i Bollnäs som vätter mot Odenbacken.
  • Doften av varma tassar, heter Torun Eliassons målning, och Inga Hjohlmans skulptur Det blå, är skulpterad i lärkträ.

Det är bara att kapitulera inför Viksjöforsskulptören Inga Hjohlmans simmande ko på Bollnäs konsthall. Den svävar fram med vaggande huvud och svans, helt självklar och oberörd där den tar sig fram, kanske över en sjö.

Utställningen öppnar på lördag och där visas ännu fler skulpturer av Inga Hjohlman och målningar av Torun Eliasson, Edsbyn. De två konstnärerna, ateljégrannar i Viksjöfors men med andra yrken som bas, lyckas ofta uttrycka både förundran och undran över livet som det blev i sina verk.

Det lyser förstås igenom att jag är väldigt förtjust i Inga Hjohlmans hantering av trä. Hon har en öppen och lite råbarkad blick på skulpturmaterialet och ibland kommer motorsågen till hjälp. Det är ofta grovhugget och naivt i uttrycket, som den sittande kvinnan med de knotiga händerna uppåtvända och frågan Här? inskriven i titeln. Själv associerar jag direkt till en av de tiggande EU-medborgarna framför hemmabutiken, men jag inser att det även finns flera andra tänkbara tolkningar. Till skillnad från de mer skissartade människorna är Hjohlmans kor är formfulländade djur, hon har tid att lära känna dem i arbetet på en lantgård i Viksjöfors.

Med på utställningen finns också en av hennes ståltrådsmobiler, med en vit duk framför där skuggorna bildar ett rörligt spel av människors ansikten och händer. Enkelt och genialiskt.

Två män hopväxta i underbenet reser sig mitt i rummet. Vi, heter den, som i evig vänskap men som också ger nutida associationer till genus och tradition.

Till dessa och fler skulpturer, kompletterade med några fina linoleumtryck av kor och några collage, passar Torun Eliassons stora oljemålningar väldigt väl in. Jag tänker på tygapplikationer när jag ser hennes landskap, i tydliga uppdelningar i åker, äng, vatten, berg och himmel. Färgskalan är väl sammanhållen; jordigt i nyanser av rödbrunt, senapsgult, grått och duvblått. Över motiven, med Lim-Johans stuga eller några får, finns en dekorativ blomsterslinga, som från en hälsingsk festvägg eller en mönstrad tapet.

Här tolkas flera lager av erfarenheter som förs över från ett liv till ett annat. Det ursprungliga livet, nära naturen. En målning associerar direkt till Tomas Tranströmers haiku: ”Se hur jag sitter/ som en uppdragen eka./ Här är jag lycklig”.

Torun Eliasson, som är självlärd konstnär, har också gjort en fin svit bilder i blandteknik, utifrån hennes mormors fotoalbum från sin vistelse på Hällnäs sanatorium i Västerbotten i slutet på 1930-talet. Visste man inte bättre kunde man tro att det handlade om en semestervistelse i goda vänners sällskap. Dock tycker jag att Torun Eliassons bilder ändå fångar en del av den ångest som också delades av sanatoriepatienterna, som levde isolerade från sina familjer.

Några mindre, mörka bilder av bland annat insekter, som påminner om hällmålningar, är skapade i flera tunna oljelager med fernissa emellan som skapar en hård, nästan metallisk yta.

Utställningen på Bollnäs konsthall invigs i morgon och visas i sex veckor.

Annons
Annons