Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sara-Vide möter hembygdens gränsland

/

Lika motsträvig som tyget i den avbildade sidenklänningen närmar sig Sara-Vide Ericson de undermedvetna känslorna inför hembygden. Utställningen Utmarker inleds i dag i Bollnäs Konsthall.

Annons

Sara-Vide Ericsons målningar är på väg ut i världen, till New York och Köpenhamn, bland annat. Men först hänger de i Bollnäs Konsthall i uppväxtstaden, från och med i dag. Och rötterna syns i hennes bilder.

– Det finns spår härifrån. Naturen är min fond, min spelplan där jag placerar in känslor, säger hon.

De torra trädgrenarna, de bruna gråmulna och skuggiga skogarna. I en sammanblandning med textila material laddade med personliga känslor, skildrar Sara-Vide ett slags mellanland. I utmarkerna, där det konstruerade ihopsydda, trånga och snäva placeras i friheten händer någonting. Stigarna där hon red som barn, längs väg 91 utanför Bollnäs, gav henne visualiseringsförmågan, tänker hon sig.

– Jag gjorde sjuka saker, red rakt ner i träsk och i galopp rakt ut över landsvägen där långtradarna drog förbi, utan att titta. Som rysk roulette. Det var ett sätt att ta kontroll, vara fri.

Sara-Vide, som nyligen tagit över ett hus i Hälsingland, besöker fortfarande de här skogarna dagligen.

– Platserna i mina målningar är reella ställen men de är också mentala platser som finns mitt emellan det medvetna och omedvetna. Det motsägelsefulla, i gränslandet mellan det rationella och irrationella.

Ett rött blankt sidentäcke ligger över en hög med död sly och avhugget, blött granris. Verket heter Beast turning back.

– Jag vill inte hamna i ett fack, men textilier betyder mycket för mig. Det handlar om ett arv, och att återge hur någonting känns. Kläder och tyger har varit viktigt för kvinnor i flera generationer tillbaka i min släkt.

Förhållandet till uppväxten är central för Sara-Vide, och i bearbetningen av den har textilierna blivit meningsbärande. Ett annat verk föreställer mosterns vindsgarderob. Där hänger oberörbara finkappor på rad, sådana som inte förmår slängas. De har blivit en del av den som burit dem. Bilden av hennes mammas ljusturkosa sidenklänning, i sådant där strävt, halvmatt tyg, fladdrande på en galge, heter Talisman. En talismans mytologiska betydelse är ett föremål som ska bringa lycka till den som innehar det. Man försöker närma sig någonting, försonas med det, men stretar ändå motsägelsefullt emot.

– Jag lånade ofta mammas kläder för att kunna vara nära henne, säger Sara-Vide.

Trots att Sara-Vide sedan några månader återvänt till Hälsingland är relationen till hembygden fortfarande sårig. Det har med identitet att göra, med självständighet och med behovet att få vara oberoende av förväntningar.

– Under utbildningen på Kungliga konsthögskolan sysslade jag med att skända folkdräkter. Jag var så trött på Hälsingland att jag bara ville tända på en Hälsingegård, typ. Jag hade hellre dött än flyttat tillbaka.

Innerst inne är hon inte färdig med den känslan, men låter den bero. Den kan stanna i det undermedvetna ett tag till. Den kan hjälpa oss att ställa frågor om vilka vi är, om hur återföreningen med den plats som uppfostrat oss kan befria oss, hur motsträviga vi än må vara.

Annons
Annons
Annons