Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elisabeth går ut och fångar ljus

/

Elisabeth Gustafson i Rengsjö är som femte kvinna någonsin invald i den exklusiva skaran Naturfotograferna i Sverige. Hon är något så unikt som en självlärd, passionerad fotograf med ett lika ödmjukt förhållningssätt till naturen som till sin uppgift.

Annons

Nu tillhör Elisabeth Gustafson samma celebra sällskap som Mattias Klum, Brutus Östling, Staffan Widstrand och 97 andra svenska fotografer med ett passionerat intresse för natur. Tillsammans med den mästerlige fotografen Terje Hellesö i Söderhamn får hon representera Hälsingland lång tid framöver.

Att bli invald i den celbera skaran naturfotografer i landet är verkligen inte fy skam. Landskapets nestor på området, Hilding Mickelson, född och uppvuxen i Rengsjö, sedermera bosatt i Glösbo, skulle ha gillat det här, högt och rent. Han avled 2002.

Man kan misstänka att Elisabeth Gustafson får ett sorts genombrott i och med den här uppmärksamheten. Det är hon värd. Hon har en smittande entusiasm och en ödmjuk inställning till sitt bildskapande, utan att för den skull sätta sitt ljus under skäppan.

Hon är helt enkelt en rysligt duktig fotograf. Men det kan ni själva konstatera i hennes bilder på det här uppslaget.

Och egentligen började äventyret väldigt olyckligt.

2001 råkade Elisabeth ut för en trafikolycka mellan Vik och Lenninge utanför Bollnäs och skadade sig illa. Hon jobbade som polis, var mycket fysiskt aktiv, tillbringade mycket tid utomhus, både i tvälingar på skyttebanan och ute i naturen. En whip-lashskada och trasigt bäcken, bland annat, satte stopp för det.

- Jag blev otroligt rastlös och tyckte väldigt synd om mig själv när jag inte kunde göra någonting som jag gjort förut.

Elisabeth är glad, spontan och öppen när hon berättar. Det är svårt att tänka sig henne bitter och ilsken på livet i största allmänhet. Men sommaren 2004 var det någon som lessnade på hennes gnäll - som hon själv uttrycker det - och slängde åt henne en kamera.

- Det var den bästa sjukterapi jag hade kunnat få. När jag sätter mig med kameran ute och centrerar all energi på kameran och naturen runt omkring mig, jag kan sitta i timmar, då är det som meditation. Jag kan fokusera på något annat än mig själv och det ger mig så enormt mycket tillbaka.

Fem års erfarenhet, det är egentligen inte mycket för en fotograf som ansöker om medlemsskap i Naturfotograferna. Fem år för att lära sig teknik kombinerat med att förstå hur man komponerar en bild och hitta sin egen drivkraft och begåvning.

- Jag målar i ljus. Och jag målade mycket innan olyckan. Min mamma har lärt mig mycket om kompostion och ljus under min uppväxt, hon är hängiven amatörmålare.

- Så bilden har nog alltid funnits, det är bara redskapet som förändrats. Man övar upp sin intuition och sitt seende. Och nu får naturen komma till mig, jag har egentligen aldrig haft någon tanke på att specialisera mig.

På nätet kom Elisabeth i kontakt med andra fotografer och lärde sig mycket, lät sig inspireras. En känd naturfotograf som Stina Deurell var en av dem som hela tiden uppmuntrat henne. det ena ledde till det andra och för något år sedan var Elisabeth inbjuden till Vårgårda naturfotofestival, dit alla de stora fotograferna är inbjudna.

- Jag visade mitt bildspel Med hjärtat i Hälsingland och jag har nog aldrig varit så skärrad i hela mitt liv. Först skulle jag kåsera lite och när jag pekade på en fågelbild kunde jag inte för mitt liv komma på vad det var för sorts fågel.

- Det här är en...fågel, var det enda jag fick ur mig.

En annan fotograf som betytt mycket för Elisabeth är Tor Jonsson i Kilafors, numera Stockholm. Han blev hennes mentor och lärde henne utnyttja kameran maximalt.

Påhejad av många fotografer ansökte Elisabeth om medlemskap i Naturfotograferna redan förra året.

- Men då tyckte juryn att jag kunde vänta ett tag, jag var ändå så pass ny. När jag sökte den här gången, tänkte bara att nu eller aldrig.

150 digitala bilder och 20 utskrifter i varierande storlek vill juryn ha in. Gärna inom den naturgenre som fotografen specialiserat sig på, från fåglar till vyer.

Men Elisabeth har bredden och det var det som invalsgruppen föll för, bland annat. Hennes "bildkollektion håller mycket hög klass och visar på stor bredd och variation", skriver de i sin motivering. Och vidare: "...hon behärskar komposition rakt genom hela kollektionen och har känsla för ljusets skiftningar i såväl lugna som dramatiska bilder."

Hon vet vad hon har utanför dörren, kan man säga. Hon behöver inte åka jorden runt för att hitta exotiska miljöer. De finns i Rengsjö och i Hälsingland, de finns överallt bara man ger sig tid att titta efter. Ofta hittar man henne på makronivå, med näsan i gräsplätten utanför dörren.

Det händer mycket spännande där, titta bara på bilden med snigeln som har en fripassagerare!

- Jag tycker också mycket om rörelseoskärpan. Många förknippar mig med det. Jag ser så dåligt själv, jag har egentligen glasögon och jag vill visa hur ser en fågel som flyger.

Idag jobbar Elisabeth vidare som polis, men numera på kriminaltekniska roteln i Gävle som lokal brottsplatsutredare. Ofta hoppar hon in som fotograf, vilket innebär att hon är först på brottsplatsen.

- Kanske är naturen och fotograferandet ännu mer viktigt för mig, för att hålla kvar det mänskliga, det värdiga.

- Hade inte olyckan hänt, hade jag inte suttit här idag. Den innebar en stor sorg och förlust, jag förlorade en identitet. Nu är det här jag och jag kan identifiera mig med den här personen istället.

Resten får ge sig. Hon är därute varenda dag numera.

- Jag bara går ut och så blir det vad det blir, säger Elisabeth Gustafson.

Annons
Annons