Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Per räddade hustruns liv när han donerade sin njure: "Det var aldrig något snack"

Per Löfgren donerade sin ena njure till sin fru Marie för snart tolv år sedan. Ett beslut som han menar var självklart och som räddat hennes liv. I dag har de en tioårig son och lever ett relativt normalt liv, något som var otänkbart innan donationen.

Annons

Läs även: Donationsvecka sätter fokus på organen

Per och Marie Löfgren kan nästan ha ett normalt liv i dag tack vare Pers donation.

Maries problem började när hon var tolv år och fick njurinflammation. Efter några kämpiga år blev hon bättre och träffade sin blivande man. Allt var bra tills 2003 då hon började må dåligt igen.

Först trodde paret att Marie blivit gravid och de gick för att kolla upp henne. Men beskedet blev inte alls som de tänkt sig.

– Läkaren sade att jag borde kolla med familjen om någon kunde donera en njure. Då hade njurfunktionen gått ned till 15 procent, berättar Marie Löfgren.

Ingen i familjen visade sig lämplig som donator men Per tvekade aldrig över att ge bort ena njuren. Som levande organdonator krävs dock inte bara att organen matchar mottagaren utan även att du är fullt frisk så att båda parter klarar transplantationen.

– Det tog ett helt år innan alla tester, samtal med kuratorer och liknande var klart. Men för mig var det aldrig något snack om att inte göra det. När man sett en person gå från att vara nästan fullt frisk till att se henne ibland inte ens kunna gå in i huset från taxin själv. Då är det självklart att man gör det, säger Per Löfgren.

I väntan på en njurtransplantation fick Marie gå på dialys under fem timmar, tre gånger i veckan. Men dialyser är påfrestande för kroppen och på slutet var hon så dålig att hon mentalt redan hade gett upp. Skillnaden nu mot före transplantationen är som natt och dag.

– Nu kan jag nästan leva ett normalt liv. Det tog egentligen bara dagar att börja vara tillbaka. Allting är naturligtvis inte rosenrött men skillnaden är enorm, säger Marie.

Marie och Per säger att det blivit som natt och dag efter operationen.

– Marie är ju fortfarande väldigt infektionskänslig och följderna av sjukdomar blir alltid värre. En vanlig magsjuka kan innebära sjukhus. Man måste tänka sig för vad man gör och utsätter sig för. Folk får acceptera att de inte kan hälsa på om de är småsjuka, säger Per.

Finns det något råd ni kan ge med era erfarenheter?

– Att be någon donera ett organ är inte som att be om en vanlig tjänst. Det är en hemsk fråga jag inte unnar någon att behöva ställa. Familj och vänner förstår inte alltid att de kan göra något men har man funderat noga och känner att det är något man är beredd att göra - fråga själv, säger Marie.

Marie tycker att Sverige har en fantastisk sjukvård men understryker att det är en krävande process så finns minsta frågetecken gör inte doktorerna det.

– Vill man inte har jag full respekt för det. Då har man åtminstone funderat, vilket är något allt för få gör, säger Per som tycker att hans donation var självklar då han hade sett processen.

– Men som död kan ens donationer rädda livet på åtta personer. Och tycker man att det är bra - berätta det då för familjen eller registrera er i donationsregistret. Allt för få vet att de behöver ta ställning för att deras organ ska kunna doneras, fyller Per i.

Annons
Annons